Ann-Christine Snickars 23.03.2023 10:00

Jubileumspjäsen på Kaarina-Teatteri, som fyller 40 år, är en pjäs om Aline Grönberg (1871–1950), grundare och utvecklare av – och med tiden synonym med – Åbo Vadd.

”Vanumamma – Vaddmamma” är skriven av Olli Kauremaa, som tidigare sammanställt boken om hennes liv i en kavalkad av klipp, bilder och fakta under titeln ”Varttoke vehe! Vanuliikke tule!” (boken finns på svenska i Eivor Lindgårds översättning).

Utropet sägs vara riktat till stinsen som höll på att vissla iväg tåget på perrongen i Helsingfors just när hon stormade in. Anekdoten finns med i pjäsen, men på scenen blir hennes liv hopvikt i ett lite mindre format, ungefär som kökshanddukarna, som i en scen ges ett prydligt format innan de går till försäljning i den populära butiken.

Eller så kan man se Aline Grönbergs liv som en stor och prålig kaka, som teatern skär upp en skiva av, en skiva som ryms på deras fat. Det är en god idé, för medvetenheten om formatet ger pjäsen smak. Och den blir inte för söt. Vaddmamma hade också kopplingar till orten genom Lill-Rauhalinna gård som hon förvärvade på 1930-talet. Där hölls personalfester för hennes stora medarbetarskara.

Huvudrollen innehas av Anne Höglund som tar vara på det mångtydiga. Var Vaddmamma rejäl eller alltid beräknande? Bägge delarna, antagligen. Höglund ger oss också en människa som behåller en viss distans också när relationerna är förtroliga.

Regissören Jarmo Kujala har stannat för en lite stiliserad spelstil som håller samman scenerna efter en lite trevande början, där replikerna mest är refererande. Men när fler gestalter arbetas in i skeendet flyter föreställningen på.

Föreställningen är tydlig med att den inte berättar Aline Grönbergs liv i sin helhet, utan arbetar med ett par nedslag. I första akten befinner vi oss i mitten av 1920-talet, då företaget börjat ta fart. I andra akten är det 1930-tal, den berömda rulltrappan har installerats i butiken på Vaddens välkända adress vid salutorget i Åbo.

Arto Mäkelä

Aline Grönbergs affärsidé grundade sig också på cirkulärt tänkande, hon köpte upp ull och lump, sålde textilvaror, både vardagligare varor och ting för lite dyrbarare smak. Hennes trumf var kundkretsen som hon förstod knyta till sig, och förmågan att följa med din tid, eller ligga lite före.

Pjäsen poängterar hennes ursprung i Kimito, och småbrukarparet Lindén, som beundrar hennes framgång men ändå ser henne som lilla Wiklunds Alina, återkommer när det är dags att repetera det. Anne Rinne och Ari Lehtonen gör dem helt avväpnande utan att driva komiken för långt.

Vaddmammas kontur förtydligas genom de närmaste personerna. Husan Hilja och budet Veikko, som senare uppgraderas till chaufför är livfulla karaktärer med gott munläder och rum för initiativ.

Tuula Hurme-Turakkas Hilja är bilden av en som vet sitt värde, en Vaddmammas like. Mikko Jäästös chaufför tar ut allt det roliga i sin roll, han vänder sig ofta direkt till publiken. Hans yvighet skissar den räckvidd Vaddmammas business hade också rent geografiskt. Han minns också deras bilfärder, besöken utomlands.

Stoffet kunde räcka till en teveserie i flera säsonger, och fastnar man i den tanken gör scenversionen en besviken, men teaterns medvetenhet om format och medel är just det som gör föreställningen njutbar.

Vaddmamma hade också fiender, som pjäsens förfördelade partihandlare Edvin Fröberg. I Hannu Rinnes gestalt samlas den avundsjuka frustration som hennes kompetens väckte. En karriärkvinna som valde jobbet före familjen var provocerande.

Rollistan innehåller ett drygt dussin skådespelare och ytterligare en handfull som hörs, som röster från det förflutna.

Kaarina-Teatteris scen är ganska liten men man lyckas ibland åstadkomma känslan av fart och myller, nån gång genom raska scenbyten, som går ut på att man blixtsnabbt bygger en avskild vrå i den stående scenbilden, som genom ett fiffigt perspektiv (utfunderat av scenografen Minna Ihalainen) innehåller både kontor, affär och privatvåning.

Hur stort myllret kring Vaddmamma i verkligheten var ser man i slutscenens autentiska smalfilm, som visar en uppsluppen personalsammankomst, som förankrar pjäsen just i Sankt Karins. Det är ett ganska fint ögonblick och markerar att teatern gjort den här biten av historien till sin.

Stoffet kunde ju räcka till en teveserie i flera säsonger, och fastnar man i den tanken, gör scenversionen en besviken, men teaterns medvetenhet om format och medel är just det som gör föreställningen njutbar. Musiken har en bestämd roll, markerar tidens stämning, ger övergångar.

Vilket instrument passar Vaddmamma bäst? Dragspel förstås, men bara om det täcker många genrer och hanteras virtuost, som här, av Toni Perttula.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln