Ann-Christine Snickars 13.02.2023 17:00

”Tuntematon sotilas” på Stadsteaterns lilla scen inleds i dunkel till ett ögonblicks musik som vi känner igen – ”Finlandia”. Så försäkrar man sin lojalitet mot dem som gav sina liv i krigen. Och mot författaren Väinö Linna . Det är slutsatsen, redan i början.

Så skruvas belysningen upp och det som såg ut som hjältegravar visar sig vara en rad böcker uppställda på rejäla björkstubbar. Fyra exemplar av ”Okänd soldat”, ett för var och en av de fyra skådespelarna som ska ta sig an berättelsen, som myllrar av karlar av olika militär grad, levande och döda.

Det har gått femton år sen Kristian Smeds drämde till med sin version av ”Okänd soldat” på Nationalteatern och krossade idén – kanske påbudet – att odla de välkända karaktärerna, frossa i blandningen av mannamod och uppstudsighet som fått definiera Finlands syn på historia och manlighet.

I stället vände Smeds berättelsen som en spegel mot tiden och åskådaren. Vad var döende eller stendött i föreställningen om Finland? Ingen som sätter upp ”Tuntematon” i dag kan glömma det.

Mellan Smeds och Juho Mantere, som regisserat pjäsen i samarbete mellan Teatteri Vanha Juko i Lahtis och Stadsteatern i Åbo, ligger en ny filmatisering, som premierar den trovärdigt realistiska detaljen, men scenteaterns publik får något annat.

Man får konnotationerna och undertonerna, man får se skådespelaren brottas med karaktären. Man får publikens respons i ögonblicket – den kan vara kuslig den också, för ”Okänd soldat” har i mottagandet ofta beskrivits som en konsensushistoria, men det är den inte.

På teatern har det blivit rutin att synligt placera ena foten i åskådarens egen tid. Nu är man tydlig: aktörerna har soldatuniform bara från midjan uppåt, resten är shorts och sneakers. Alla måste ta sig an flera roller. Det är en rimlig avläsning av romanen, karaktärerna är helt enkelt aspekter av soldaten. Inom den ramen kan också tjejer ta sig an Koskelas eller Rokkas repliker och uppdrag.

Mantere låter övergångarna bli snabba, alltid vet man inte vem som är vem innan situationen eller replikeringen vecklar ut sig. Den som känner romanen som sin egen ficka har en viss fördel, men uppsättningen är också gjord för dem som inte riktigt har koll.

Tydlighet och tempo är föreställningens trumf, men de intensiva gestaltningarna har sin motpol i stunder när man stillnar och turvis läser avsnitt direkt ur boken. Man kan säga att hela uppsättningen också fungerar som en läsrekommendation. Romanens starka antikrigsbudskap är närvarande rätt igenom.

På scenen växlar man mellan grotesk och lekfull ironi. Den brutala leken och jargongen är ju ett framträdande drag i ”Okänd soldat”, på scenen präglas infallen av en visuell påhittighet. Vapnen och ammunitionen får gestaltas av ställföreträdande icke-militära grejer. De eviga patronlådorna är till exempel bökiga påsar med iskuber, lösningen är smart i sitt implicita avståndstagande.

Spelstilen är åskådliggörande, bokstavligen publiktillvänd och skådespelartruppen är ett team där alla har del i och är beroende av allas roller, också om den enskilda för ett ögonblick är ensam på scenen.

Bilden av truppförflyttning och sega marscher får vi genom aktörernas joggande runt scenkonstruktionen, enklast möjliga bygge som får vara korsu (med hjälp av ett par stubbar och några battingar), eller skyttegrav eller Petroskoj.

Och ”Tuntematon” av i dag klarar sig inte utan en spellista som gör hastiga nedslag i krigstidmusik men också dundrar fram i finsk pop och schlager, där låtarna färgar av sig på situationen de hörs i, eller tvärtom.

Spelstilen är åskådliggörande, bokstavligen publiktillvänd och skådespelartruppen är ett team där alla har del i och är beroende av allas roller, också om den enskilda för ett ögonblick är ensam på scenen. Annika Hartikka, Minja Koski, Olli Riipinen, Esa-Matti Smolander är en sammansvetsad trupp, som korresponderar med kärngänget i berättelsens pluton.

Samtidigt för de historien en bit från den berättelse om manlighet som den alltid berättats som, och låter den bli en universell påminnelse om hur krig alltid devalverar mänskovärdet, hur klass spelar roll i krig, att man kan riskera livet också bland de egna.

Manteres uppsättning visar arkebuseringen av desertörerna, Lehtos kallblodiga avrättning av den ryska krigsfången, överste Karjulas egenmäktiga skott i en upprorisk soldat. Starkast är scenerna med aktörernas kollektiva närvaro, som i den korta passagen där en grupp oerfarna killar skickats ut till fronten. Utan stora åtbörder synliggörs deras hjälplöshet och förtvivlans mod, slöseriet med människoliv.

En annan glödande minut är kapten Kariluotos sista stund, där han förvandlas från naivt hårdför idealist – markerat i hans barnsligt sandlådeaktiga klädsel – till en som fattar att offret samtidigt är ett utsläckande. Mantere fortsätter scenen som i romanen, där den består av en uppräkning av namn på soldater vi inte hunnit lära känna: de hade betalt sin tribut till den mänskliga dumheten. Så låter berättarrösten hos Linna.

De finska soldaternas blodiga reträtt komprimeras till ett brutalt isbad som en av aktörerna utsätts för. Det är på ett sätt logiskt med tanke på vilka medel föreställningen arbetar med, men det är inte helt lätt för den buffliga satiren och komiken att landa rätt.

För det är stört omöjligt att se ”Tuntematon sotilas” utan att minnas Rysslands nästan ettåriga anfallskrig i Ukraina. Manteres tolkning påminner i alla fall tydligt om vad allt som på riktigt offras i ett krig.

Ann-Christine Snickars

Dela artikeln