Priset på litteraturen
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Runebergsdagen är passerad, en milstolpe i det nationella litterära livet. Andra kända författare delar hans dag, men fastän Huldén och Donner är mer lästa än R har de inga egna kakor. Huldén skulle säkert skicka en satirisk dikt från andra sidan om hans namn bakades in i nånting man tog till kaffet. Donner föredrog fisk.
R-dagen består också med prisregn, det ordet använd ibland. Men regn är fel ord, för det droppar bara på några. Litterära priser är besvärliga, inte för att världen inte unnar pristagarna substansen och äran, utan för att det väcker tankar om vilka som blev utan.
I år hörs morrandet särskilt tydligt. Kanaler finns ju som sprutar ut all slags spontan kritik – vi är vana vid dem. Men det litterära Finland kringskärs av en allt krassare marknad. Fysiska böcker säljs mindre, ersättningen för det skrivna på andra plattformar är långt ifrån vad författarna önskar eller behöver.
Ljudboksmarknaden har sina egna krav, sånt som skrivs direkt för lyssning ska inte vara för avancerat till sin gestaltning. Lyssningen är också till en betydande del, förefaller det, en parallellverksamhet till något vardagligt i lyssnarens liv, jobbresa, joggingtur, vadsomhelst som inte låter för mycket.
Vad man har för preferenser är förstås individuellt, men talar man om en yttring som ska trängas in i en nisch är formateringen snart ett faktum.
Skulle gå att dra in litteraturhistorien i diskussionen här: romanens framväxt och dess läsekrets(ar). Men nu vill jag tänka 2000-talet, där varje minut är konkurrensutsatt. Fast mitt i allt hör jag hur agrarsamhället ringer upp och flåsar i luren.
Att sitta med en bok när alla behövdes i arbetet var inte att tänka på, att använda belysning utan att arbeta med sina händer var att stjäla från familjen och gården. Det menar flåset i luren. I vårt sekel ska varje individ fylla tiden till brädden med aktiviteter, annars är man inte att betrakta som levande.
Funderingen som jag trodde skulle ta andra vägar, landar nu hur man rangordnar litteraturen i förhållande till annat, och vad man kräver av den. Jag hoppar alltid till när någon gruffar om att en roman jobbar utanför den egna åsiktsprofilen. Romanen som slätkammad livsstilsprodukt, nej tack, säger jag!
Men boklyssnande tycks också handla om kvantitet, det ska räcka för jättelånga joggingrundor. Och ljudböcker är bra för att man hinner ta del av så mycket mera. Fear of missing out, hette inte en av tidens sjukdomar så?
Var och en må förstås ansvara för sitt och bli salig på eget vis, men jag kan tycka det är trist att litteraturen, i stunden när man tar del av den, inte nödvändigtvis är nummer ett. Eller så har jag inte kunnat utveckla de färdigheter, eller den vilja, som behövs för att göra två eller fler saker samtidigt.
Är litteraturen degraderad till en sysselsättning? Det finns ju konstarter som man inte skulle drömma om att ta in tillsammans med en parallellaktivitet. Såg man nån som joggade på stället framför en målning på museet skulle man tycka den var knäpp.
Överdriver jag nu? Kanske det, men tankarna har väckts.
Det finns också ett spår i prisdiskussionen (fast inte den som genererades av Runebergsprisen i år) som antyder att litterära pris borde gå till böcker som konsumeras av allmänheten snarare än till böcker som klassas som litterära, det vill säga elitistiska och smala.
Uppfattningen att det är lukrativt att vara författare är inte ovanlig. Men författare får lov att ansöka om lön i form av stipendier, med tur och hårt arbete kan de få ett pris som belöning. I det perspektivet är det ett dystert yrke.
Så med Runeberg i ryggen vill jag slå ett slag för långsam läsning ur bok, köpt eller lånad. På det vanliga viset hoppas jag hålla liv i konstarten litteraturen.
Här hittar du fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.