Om Olof och om oss – nästan 100 år gammal roman är aktuell också i vår tid
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I första delen av Eyvind Johnsons ”Romanen om Olof” går huvudpersonen ut i skogen och övar sig att skratta. Det är en episod som sveper förbi, hela berättelsen om Olof är en ström som han (och läsaren) befinner sig mitt i. Ibland kan man ta ett steg åt sidan och iaktta.
Skrattet pekar inte entydigt på livsglädje eller humor, det är mer ett redskap att hålla besvärligheter från sig, att skyla över, visa världsvana.
För Olof får vetandet och världshändelserna kontur genom läsning: tidningar och böcker. Krigsnyheter, om evolutionen, om revolutionen, skönlitterattur som det faller sig. ”Nu var det 1914” heter första delen av fyra, då är Olof fjorton år, han reser till sitt första arbete. Olofs ålder stämmer överens med författarens.
Scenen där Olof och hans mor skiljs åt och han fortsätter mot tågstationen utan att se sig om (tredje delen heter ”Se dig inte om!”) är upprivande i sin karghet. Lennart Jähkel som läser ”Romanen om Olof” i Sveriges Radio (avsnitten är tillgängliga till oktober 2024) gestaltar scenen med ett tonfall som får en att fråga sig om det finns något som vill sägas under ordlösheten – eller om det inte finns.
Den bästa litteraturen ringar in sådant som är svårt att veta men livsviktigt att förhålla sig till.
Jähkel prickar in alla röster utifrån och inom Olof, allt det som formar en ung människa. Det är skrävlande arbetskamrater vid timmerflottningen, det är skillingtrycket som är den enda form som kan ge rallarkokerskan Johannas berättelse den upphöjdhet den förtjänar, kompensera henne för hånskratten.
Det är snäva överordnade eller pratmakare på tåg. Det är sagan om Brasilien, om Sydamerikaemigranternas brutalt tragiska öden, som lösgör sig som en särskild historia i tredje delen. Den berättas också som en insikt, ett av Olofs genomskådanden.
Romanen handlar om arbete, vad som händer i en när man själv börjar kräva något av sitt arbete. En höjdpunkt är när Olof säger upp sig från sågen, mitt i en arbetsdag. Bossen på kontoret positionerar sig in i det sista, erbjuder ett lass spink – virkesavfall – som avskedsgåva. Nej tack.
Romanen handlar om kriget, första världskriget. Kriget, igångsatt av världens storgubbar gör kapitalisterna rika. Olof och sågverkskamraterna ser det på håll och är inte nådiga. De avfärdar det hårt, informerat någon enstaka gång, oftast som i dagens hämningslösa kommentarsfält.
Olof är nästan sexton, får anställning på en biograf, en chef som talar om högdraget bildning (fast han luktar fylla) och en kamrat (vän är för mycket sagt) som kallas Skratt-Fredrik och behöver någon att posera för med sina fiktiva eskapader.
Ynglingarnas diskussion om litteratur är obetalbar, gripande komisk, ett exempel på hur Johnson använder ironi. Den gäller alla, men de utsatta får sin värdighet i retur, ibland med ränta.
Det är 2023 och sex decennier sen Johnson var den första att motta Nordiska rådets litteraturpris. Det var för ”Hans nådes tid”, en skildring av makt och våld som utspelar sig på Karl den stores tid och reflekterar vår. Det allegoriska har varit Johnsons metod.
Jag hör hur vår tid hostar till och säger att allegori är svårt. Ändå har nyutgivning av – och studier och forskning om Eyvind Johnson – fortsatt under vårt sekel. Krilonsviten, som handlar om motstånd, konst, antifascism, om att överleva i en svår tid, finns nyutgiven. Den skrevs under andra världskriget.
Långt ifrån allegorisk är ”Romanen om Olof”, skriven på 1930-talet, en polariserad tid, som i dag. Den handlar om en annan värld, har ändå mycket man känner igen.
Läst i dag berättar den också om hur tunn hinnan är mellan välfärd och ett samhälle av ojämlikhet, våld och okunskap. Den hinnan består av människornas vilja och medvetenhet och val.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.