Boken ropar mig bryskt tillbaka
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Börjar läsa Iida Raumas ”Hävitys” och det känns motigt. Romanen introducerar en ensamvarg som springer om nätterna, personen är anonymt hållen, kallas A.
Det börjar vagt. Stämningen är mörk också utanför natten. Så ramlar A omkull, snavar liksom på historien, slår sig ordentligt.
Det är ovidkommande, men jag har också precis trillat. En förrädisk gammal trottoarkant stack upp i en grässlänt jag genade över för att hinna med en buss. Plötsligt låg jag bara där.
”Den första känslan var skam”, är bokens kommentar till fallet. Min hand alldeles blå och det gör ont när jag ska vända blad. Lägger ner boken.
Men så ropar den mig bryskt tillbaka, med en av de allra första replikerna som skär av de långa relaterande styckena: ”Hei … vittu tuu takas!”
Det är en av de bästa läsanvisningarna någonsin.
”Hävitys” handlar om den sociala och känslomässiga förödelse som skolan kallar mobbning – ett ord som Iida Rauma skrotar, eftersom det förminskar det våld det handlar om.
Som berättelsens förstärkare fungerar den systematiska utplåningen av historiska byggnader och miljöer i Åbo. En uttrycklig vilja att glömma det som varit är gemensam för båda stråken.
Åbo torg, med jättegrottan under sig! Det är väl som en inbjudan till en inställsam klassträff, där man skålar och åkallar gamla minnen, omskapade till oigenkännlighet.
Romanen går till storms mot glömskan.
Den som tillåter och själv deltar i förnedringen i romanen är lärare. Det är chockerande, men jag minns själv en sån. Hon föraktade barn och skällde ibland ut hela klassen i nåt slags generalgenomgång av våra tillkortakommanden. När hon började bearbeta oss var vi nio år. Omvärlden såg henne som ett lite absurt undantag, men hon fanns i våra liv varje dag.
I stilskrivningen skrev vi aforismer som ”Arten röjes hos de unga”. Jag hörde först ”Karten röjes …”, och tänkte att det var så sant som det var sagt, det syntes på oss att vi var barn. Det var optimistiskt tänkt.
Hon hade ett par så kallade rötägg som stående exempel, men värre var en annan av hennes metoder. Det fanns en flicka hon ignorerade, som aldrig fick frågan, som aldrig pratade med nån, alltid stod ensam på rasten. Ingen vuxen sa till oss att ta henne med.
Det är decennier mellan min skolgång och klassen i ”Hävitys”, men man ser spår av samma tendens att lägga på barn ett större bördor än de kan bära.
När romanens hopplösa lärare Ansku för en gångs skull är trängd och måste förklara sig för A, då drar hon strax medlidandekortet. Hon är ju bara människa, säjer hon, tonfallet är krävande. Kuratorn som är vittne tar Anskus parti, det är en av romanens stora svekscener.
Anskus sätt att styra är också att låta eleverna reglera våldet, som om det var naturligt. Och utanför romanen minns man trollformeln mot det: man säger bara ifrån, visar var gränsen går, vägrar vara offer!
Om det hade hjälpt. Då hade problemet aldrig funnits.
En tidigare tongivande politiker bloggar om ”Hävitys”, beskriver boken som en sprutspya av vrede och bitterhet. Som politiker har hen själv erfarenhet av att all beskrivning av orättvisor inte överensstämmer med fakta.
Bloggen blir som ett språkrör för prorektorn i romanens skola, som klär om sin ängslighet till en försåtlig neutralitet. Barn kan ju vara så grymma mot varandra, tillägger politikern.
Romanen vänder sig mot det – att man bemöter barn som om de inte var fullvärdiga eller tillräkneliga människor. Att läsa boken är fysiskt påfrestande, tänker på min egen skola och huden börjar klia och skava (tecken på svaghet, skulle min gamla lärare säga).
Men det är bra att ”Hävitys” inte ger möjlighet till vila, bara i inledningen kan man ibland få dra andan i en blankrad. Den som vill komma undan ropar den hårt tillbaka: Tuu takas!
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.