Att snacka med en Savolaxare
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag förstår fort att det är fråga om bedrägeri, med under de sekunderna jag drar slutsatsen hinner jag svälja torrklumpen i halsen.
När det står att det är från polisen och att det är sista varningen, sväljer man torrt och en dos adrenalin far genom kroppen.
Det finns nånting lite underhållande i försöket. Det är som om poliserna Kling och Klang tagit in nånting (”ta in” var det avskalade uttrycket där jag växte upp, det handlade om att svälja något starkt) och prövat sin lycka.
Det här är sista varningen, säger mejlet, jag tror det stod med versaler. Du har fyrtioåtta timmar på dig!
De fyrtioåtta timmarna påminner om skurkarnas hotbrev i mysterieböcker för barn, typ Enid Blyton. Lätthanterade för en elvaåring.
Och vi har fått repeterat för oss: myndigheter skickar inga meddelande med den tonen, trots att verkar vara undertecknade av högsta chefen.
Men se upp! Lämna aldrig ut personliga koder. Ansvaret ligger hos dig.
Men om jag hade varit lite skörare, lite mer förvirrad, lite mer disträ, eller febrig, ångestfylld, paranoid, och gjort allt som de bad om för att komma ut ur den beskrivna knipan?
En dag kanske jag är det. En dag är jag säkert något av något av det där. Och eftersom allting snart går att stjäla elektroniskt (utom mat och julgranar) står jag där utan pengar, utan identitet.
När en ruta dyker upp på skärmen och säger ”Fortsätt som (och mitt namn)” undrar jag om jag är jag, Eller om jag har ett val nu.
Det finns mycket i det digitala tilltalet som gör en osäker. Är man alls en människa. Den frågan dyker upp alltemellanåt, man hanterar den genom att bejaka ett påstående: ”Jag är inte en robot.”
Uttrycket ”att vara människa”, som brukas som kratta i många sammanhang (det och det berättar om hur det är att vara M) kan läsas mot det.
Men ”att vara människa” i dag bör också avläsas mot andra arter, vad M gör med och av och mot dem.
Vad människan gör mot andra arter gör hon till slut mot sig själv. Jag byter ut det på försök mot citatet av Heinrich Heine, han med Vintersagan, flitigt citerat fram till nu: ”Dort, wo man Bücher verbrennt, verbrennt man auch am Ende Menschen.”
Men jag hamnade i det här askgrå vintersagan för att jag nyss läste om hur svajig koll på konsekvenserna man har när allt mer AI styr beslut som är livsviktiga för människor.
Om man får stanna i ett land, om man är berättigad till vård. Att man överhuvudtaget räknas.
Artificiell intelligens ser ut att passa Finland så bra, här hyllar man sakligheten, tänker att en på vissa kriterier baserad saklighet är höjden av jämlikhet (om det uttrycket överhuvudtaget kan tillåtas).
Man slipper krav på klottiga personliga ställningstaganden, och ansvar som kan spåras till instans eller person.
Tänker på sketchen i brutalhumorprogrammet ”Little Britain”, sedd redan för åratal sen. En kund stöter pannan blodig mot systemet, variationer finns många, svaret blir alltid: ”Computer says no”.
Något liknande var jag med om när jag ville prenumerera på tidning, men ingen av kvinna född kunde (eller iddes) plocka bort komplikationen som en motsägelse i mina personuppgifter utgjorde (och som i ett tidigare sammanhang hade gett grönt ljus).
Ansvaret att lista ut lösningen på problemet låg på mig. Och jag dör inte av att inte kunna vara prenumerant, men jag är sur och ältar det hela tiden.
Digitala svar och AI-världen verkar skapa känslan av att snacka med en Savolaxare. Då ligger ansvaret för konversationen alltid på lyssnaren.
O vinter, giv oss styrka!
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.