Om be-ordets konturlöshet
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
En berättelse som berör! En bestämd röst trumpetar ut det i biosalongens bullersamma skymning innan filmen vi betalt för ska börja.
Budskapet gäller inte den nu, det är reklam för ett knippe strömmade historier vi kan ta del av hemma eller nånstans. När vi vill.
När du vill! Ett vältummat säljargument. Men det är inte det jag ska baxa runt nu, utan bruket av ”beröra”, som ett allmänt plusord när man hör sig för om böcker, film ,konserter, teater.
Under en av pandemitidens pratpromenader parlamenterade jag med vän. Varför ska allt vara så BERÖRANDE i dag? Och vad är det för fel med det då? var det snabba svaret.
Min promenadkompis och jag är goda vänner, så fräsande är tillåtet. Men vandringen tog en annan vändning och saken blev inte vidare diskuterad.
Menar du rörd, frågade jag en gång en som sa hen blivit be-rörd. Det väckte irritation, för det var just det ganska ospecifika som var poängen. Har man en gång sagt ”berörd” är det bra med det. Den talande redovisade en reaktion, men inte vilken, och det var hens rätt, tyckte hen.
Det finns också en ultrasaklig nivå hos ordet, samhällets regler och förordningar berör olika livsområden och oss. Det är inte bara känslan som har anspråk på ordet.
Men det finns en i praxis övergående sorglöshet kring vissa ord på be-. Hjälplig och behjälplig får vikariera för varandra fast de inte har behörighet. Men skänkt och beskänkt hålls isär – ingen är beskänkt längre, fina herrar är också bara fulla. I min första dialekt betydde rörd stupfull och just inget annat.
Den tongivande teaterkritikern Leif Zern kallade redan 1990 ordet för årets kritiska klyscha. Han sa: ”Det går inte en dag utan att en recensent känner sig berörd eller oberörd”. Ett inslag av den rikssvenska teaterforskaren Kent Sjöström i Sveriges Radios Obs-program aktualiserade det i höstas.
Sjöström formulerar det vi ofta upplever. Att ”berörande” som används allmän kvalitetsstämpel av både den som producerar innehållet och den som tar emot det.
Det är svårt att säga emot ett så kontursvagt ord. Och gör man det tänker motparten automatiskt att man vill utrota möjligheter till känsloreaktion eller bortförklara såna. Folk blir, med förlov sagt, illa berörda. Men jag blir oroad av ett ospecificerat ”berörd”.
Sjöström igen: ”I ett samtida tankeklimat där termer som sanning, kvalitet och objektivitet är ifrågasatta och alltmer förhandlingsbara, finns ändå en instans som är intakt: den egna känslan.”
Resonemanget gäller inte bara hans eget område, utan många andra kommunikativa områden också: medierna, politiken.
Inslaget kopplar också berörandet till det kroppsliga, till något som är betydelsedigert långt utanför intimsfären, som kan markera hierarkier och makt. När politiker rör vid varandra fångas det garanterat på bild (rörde inte Sanna Marin nyss mer vid Ulf Kristersson än vad som riktigt är bra för Finland?).
När det gäller våra vardagligare liv sägs det ofta: vi mår bra av beröring, vi mår bra av kultur. Så uttryckt blir det bökigt att invända eller revidera.
På teatern smyger ändå Brecht av och till i kulissen. Han avvisade inte känslan (fast en del vill ha det till just det), utan visade att känslan, som allt annat, befinner sig under påverkan. Vår tid behöver en dos Brecht, och inte bara i teatersammanhang.
Jag avvisar inte alltid ”berörande” (och jag läste det i en alldeles vettig recension i går!), men beröra betyder också avhandla, tala om, komma in på.
Så jag tycker att man varje gång man använder det kan avkrävas en precision. Blev man glad, provocerad, småirriterad eller uppsluppen? Säg det då!
Här kan du läsa kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.