Vi borde skrota myten om ensamma och starka Finland
Finland är en del av västvärlden men det finns också en stark uppfattning om att vi ska klara oss ensamma. Ensam är stark och har alltid varit så, särskilt under 1900-talets svåraste årtionden, är tanken.
Om vi fortsätter vara ensamma – inte lierar oss på riskabla sätt – utgör vi rimligtvis inte heller ett hot, inte sant?
Finland kan däremot vara en utpost, en observatör – samt en ”läkare”, ett ord som förr upprepades ofta. Säkerhets- och samarbetsvärnaren Finland.
Den här berättelsen utgår från att Finland inte skulle ha tagit emot hjälp, utan klarat sig själv. Det blev ett stolt ”nej, tack”, dels på grund av östpolitiska skäl, dels för att inte bli beroende av andra.
Det låter kanske fint, men verkligheten var inte på långt när så här enkel.
Kanske vi ska ta avstamp i vinterkriget? Sverige skickade då krigsmaterial som klart försvagade det svenska försvaret: 80 000 gevär, 500 automatvapen, 85 pansarkanoner, 112 fältkanoner och haubitsar, 104 luftvärnskanoner, 50 miljoner patroner, 300 000 artilleriprojektiler, 25 flygplan samt givetvis annan militär utrustning och bränsle.
Senare kom över tvåtusen svenska lantarbetare till Finland varje vår och höst 1941–1944, för att delta i sådd och skörd.
Sverige sände fem lastfartyg med 800 ton jordbruksredskap. Enbart för utsädet 1940 donerades 285 ton sättpotatis.
Nationalinsamlingens kampanjer, som hette exempelvis ”En dagsmängd mjöl till Finland” och ”Ett ägg per höna till Finland”, bidrog till att minska svältrisken i Finland.
Svenska bönder röjde jordbruksmark åt karelare som förlorade sina hem.
Efter kriget, då? I skolan sades det förr (hur är det nu?) att Finland på grund av politiska skäl inte kunde ta emot Marshall-hjälp. Det fanns ändå omvägar. USA gav Sverige en extra pott Marshall-hjälp, och med det kvitterade svenskarna ett lån som Finland hade lyft.
FN-biståndsorganet UNRRA såg för sin del till att de 48 000 barn som förlorat sina föräldrar fick mat att äta efter kriget.
När ett fartyg anlände 1947 med 313 ton mjölkpulver och ister för barnen, möttes det av en glad Arvo Ylppö, som hade vädjat om hjälp.
Världens längsta torklina, 10 kilometer, spändes upp i Helsingfors 1947. På den hängdes 80 ton barnkläder, en hjälpförsändelse som bärgats från ett grundstött fartyg.
Under 1948–1949 omfattades 100 000 barn i Finland av Unicefs mathjälp.
Olika stöd fortsatte komma. Finland fick subventionerade lån, av Världsbanken, från och med 1950. Tiotusentals finländare fick under 1950-talet ett jobb som en följd av dessa lån.
”Det finska vägnätet kunde moderniseras tack vare just dessa lån” (citat från NTM-centralens sajt).
Det känns nästan otroligt men det sista Världsbankslånet som var kopplat till efterkrigsåterhämtning beviljades 1975. 1975! Det användes för att rena vattendrag som förgiftats av skogsindustrin.
USA hade också en stark vilja att binda Finland till väst. Somliga känner kanske till det lån som Finland fick av USA 1919. Finland betalade som enda land av detta lån, vilket väckte stor uppmärksamhet i USA och gav betydande, långsiktig goodwill.
Finland hann ändå aldrig betala tillbaka hela lånet. Efter kriget passade USA på att omforma det hela till en stipendiemodell. Totalt tvåtusen finländska forskare, lärare och andra sakkunniga kunde på så vis fortbilda sig i USA 1950–1970.
Dessa människors senare insats för den finländska välfärden har utan tvekan varit betydande.
Den sista ”raten” blev grundplåten till en USA-Finland-utbildningsfond, 1976. USA efterskänkte med andra ord en betydande del av det mytiska lånet från 1919.
Allt det här har inte fått många rader i vår historieskrivning, delvis på grund av politiska skäl. Nu är det i alla fall all anledning att reflektera över var vi hör hemma. Det här handlar inte ens om Nato utan om vi över huvud taget ser på Finlands plats i Europa.
Är ensam stark? Har ensam någonsin varit stark?
Svaret kan väl formuleras som att Finland har varit och är starkt – men att denna styrka är kopplad till att vi i kriser varit kraftigt förankrade i västvärlden.
Människor i det här landet har efter krigen utan tvekan arbetat hårt för att skapa detta samhälle. Deras insats förringas inte av insikten att Finland fick väldigt mycket hjälp, länge.
Finlands historia är därför också en berättelse om hjälp, stöd och samarbete.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.