ÅU 21.04.2022 18:21

Den iranska regissören Jafar Panahi lyckades för drygt tio år sedan reta gallfeber på statsmakten. Efter det får han inte göra film eller lämna hemmet. Ändå filmar han gladeligen; nyligen såg vi ”Taxi Teheran” och ”Tre kvinnor”, den förra helt och hållet inspelad i en bil, den senare till största del.

Debutanten Panah Panahi (född 1984) följer i sin far Jafars hjulspår när han placerar hela filmteamet och fyra skådespelare i en modern terrängbil och åker i väg genom bedårande iranska landskap.

Bilen framförs av en tystlåten och sammanbiten son i tjugoårsåldern, bredvid sitter hans mor. I baksätet pappan med benet i gips, bredvid honom en liten hyperaktiv pojke, son och bror med mundiarré. Plus en bedårande men dödssjuk hund.

Vart är de på väg, varifrån kommer de? Varför? Svårt att klura ut men ledtrådar torde finnas längs grusvägarna.

Någonting farligt, någonting hemligt ty de var tvungna lämna telefonerna hemma. Pappan har sin mobil gömd i gipset och ringer i ibland i lönn. Pojken har smart gömt sin smarttelefon i kalsongerna men ertappas och apparaten förstörs.

Vi gissar att familjen ämnar hjälpa äldre sonen över gränsen till frihet. Frihet var och från vad? Mot slutet av berättelsen träffar vi flera familjer i samma situation, med liknande problem och samma drömmar. Hur allt slutar kan vi inte avslöja, vi vet inte.

Samtliga i frihetens symbol bilen, föraren undantagen, babblar på. De är skämtsamma, de bemästrar en härlig galghumor. Till synes seriöst förklarar de hur de ska äta upp storebror, eller ”Var är vi? Vi är döda”. Käbblet och sarkasmen avbryts vitsigt då och då av sång, någon eller flera sjunger lustfyllt med i bilradions skränande riviga låtar.

Hela familjen har sett mycket (förbjuden västerländsk) film; grabben hänvisar stup i kvarten till någon även för oss känd film. Viktigast av alla är Stanley Kubricks ”År 2001 – ett rymdäventyr”. I en surrealistisk scen åker far och son ut i rymden i natten. Kubricks tankar om ansvar, frihet, jämställdhet och demokrati genomsyrar Pahinis ”Hit the road”.

Samhällskritiken i familjen Pahinis filmer är subliminal eller dold av försynt humor. Men vid eftertanke finns den där, också ifrågasättandet av det i Iran så utpräglade patriarkala. Livsåskådningen i Panah Panahis film är svårare att se för den bländande ytan; ett förträffligt vackert foto, underbara skådespelare och en gullig hund plus magiskt vackra landskap.

Var allt en dröm? Nej, men bitvis jo. Och vi ställs inför andra mysterier än vart och varför; varför måste familjen till exempel köpa en fårfäll?

För barnet förklaras att storebror ska gifta sig, någonstans bortom horisonten. Vi misstänker att inte gossen heller går på den vita lögnen. Eller andra lögner i samhället där sanningen är farlig.

Övriga premiärer

Pressbild

Filmen ”The Northman” som är inspelad och utspelas på Island har en imponerande rollbesättning; i små roller Ethan Hawke, Björk, Willem Dafoe, i större Nicole Kidman och i huvudrollen, med i varje scen, Alexander Skarsgård (också en av producenterna).

Det är fråga om ett vikingaepos om vendetta och blodbad, asagudar och kristendom på Island på 900-talet. Och lite av Shakespeares Hamlet.

En ung prins ser sin farbror mörda sin far kungen. Farbror gifter sig med drottningen, prinsen flyr och muttrar: ”Jag ska hämnas dig, far.

Jag ska rädda dig, mor. Jag ska döda dig, farbror”. Åren går och prinsen återvänder i Alexander Skarsgårds gestalt med svällande hårda muskler och ett mjukt inre. Med hjälp av häxor och dylikt samt ett magiskt svärd verkställer prinsen sitt öde.

Provokativt påstår filmen, och dess regissör Robert Eggers (The Lihthouse), att våldet är berättigat. Är sådant möjligt? Vi hypnotiseras av ett ovanligt suggestivt bildberättande och av förföriska men mörka bilder.

Filmen är välgjord med överraskande vändningar, och inget är vad vi trodde. I de fornnordiska gudasagorna och i de isländska sagorna spelar naturen en stor roll; så och i ”The Northman”. Men krig, eller blodshämnd, innebär våld och obegripliga grymheter.

Pressbild

Det har i tiderna gjorts filmer där alla barn spelas av vuxna skådespelare. Den finska rappakaljan ”MC Helper bekings” berättar om vuxna män och äldre män som leker med mopeder och beter sig som barn som otåligt inväntar mopedåldern (=målgruppen?).

Till och med ortens polis kör moped. Är filmen en parodi på illegala MC -klubbar och maffiafasoner? Snygga stunt men mest strunt, och våld.

Krister Lindberg

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln