När covid-19 slog till var det lättare att förbjuda än att finna alternativ – nu är det dags att analysera tvång och förbud
Ordval är viktiga. Är ett ”tvång” verkligen ett tvång eller bara en stark rekommendation, som då det gäller användningen av munskydd i kollektivtrafiken?
Samma sak gäller de ”förbud” vi har upplevt under pandemin. I vilken mån har de i själva verket varit uppmaningar, inga absoluta inskränkningar?
Nu när vårens friska vindar förhoppningsvis blåser iväg med en del av de sista pandemiproblemen är det lätt att tro att det inte längre behövs hårklyveri kring coronarestriktionerna. Dessutom är det solklart att restriktiva åtgärder var nödvändiga då det handlade om ett nytt virus och en allvarlig sjukdom. Kan vi alltså inte bara gå vidare och tänka att allt nu är över?
Nej. Det är just nu det är viktigt att analysera erfarenheterna. Vad gick rätt, vad gick fel? Många har vänt sig till riksdagens justitieombudsman, som i fjol fick 1 106 klagomål som gällde pandemifrågor.
En analys av åtgärderna ska ändå inte handla om att hitta fel eller peka ut någon specifik person eller aktör. Det viktiga är att försöka förstå varför det ibland blev som det blev – som det att många inte tilläts träffa sina nära och kära, med hänvisning till smittskyddet.
Vi ska också minnas alla goda, kreativa lösningar i ett läge då hela begreppet covid-19 var nytt. Ett bra exempel är hur äldreboenden ordnade anhörigbesök utomhus, på tryggt avstånd. Andra testade smittsäkra miljöer, ”besöksstugor”.
Det slitsamma var hur anställda vid vård- och serviceenheter fick tänja sig, eftersom extra arrangemang brukar betyda mer jobb.
Det sätt som olika grupper behandlades var tyvärr inte heller jämlikt. Ett sorgligt exempel är hur personer med funktionsnedsättning som bor i boendeenheter kategoriskt räknades till en riskgrupp. Många isolerades därför på ett fullständigt orättvist sätt.
I Mellersta Nyland hölls boende på en vårdenhet inlåsta i sina rum i flera dygn. Det här var entydigt fel. Det finns ändå en gråzon mellan fel och rätt åtgärder.
Problemet var ibland att regeringen sade en sak – som att besök ska vara möjliga inom institutionsvård och på serviceboenden – men att boendeenheter ändå beslöt annorlunda. Detta trots att besöksförbud inte är juridiskt bindande, enligt Social- och hälsovårdsministeriet.
Igen detta ord: förbud. Ett förbud som borde ha uppfattats som så att arrangemang som möjliggör besök är ok.
Men hur skulle ledningen och anställda på ett boende veta vad som var rätt tolkning? Det är som riksdagens biträdande justitieombudsman konstaterat:
”På olika enheter har det varit mycket svårt att bedöma restriktionernas nödvändighet och dimensionering samt det om alternativa metoder kunde har räckt till.”
I en pressad situation, då allt vänds upp och ned, är det lättare att ta till förbud än att tänka ut annorlunda metoder.
Därför behandlades inte alla på rätt sätt. Det viktiga är att nu att analysera hur det blev som det blev, eftersom det trots allt handlar om människors fundamentala rätt att träffa varandra.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.