Som 23-åring skrev jag min gradu om Natos utvidgning – nu har jag två söner som kan bli Natosoldater
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
År 1996 godkändes min avhandling pro gradu om Natos utvidgning vid statsvetenskapliga fakulteten vid Åbo Akademi.
En av handledarna var Teija Tiilikainen som nu är direktör för europeiska centret för motverkande av hybridhot.
I min gradu nämndes nog inget om Natos hybridförsvar.
Efter 1996 har jag rest i både Natoländer och Ryssland.
År 2019 i S:t Petersburg guidades jag och min dotter i staden av Katia, en bekants bekant, som visade sig vara både historiskt och politiskt kunnig. Hon visade oss Segertorget vid Moskovskyji Prospekt. Där hyllas stadens hjältemod under belägringen 1941-44. I det som ryssarna kallar det stora fosterländska kriget hade Katias morfar stridit mot tyskarna vid västfronten i Ukraina.
Upplevelsen av de grandiosa monumenten ingav samma känsla av obehag som jag känner inför alla mastodontiska krigsminnesmärken.
Både det bombastiska och fyrkantiga måste bekämpas.
Redan före jag skrev min gradu började jag jobba som journalist. Senast nu förstår jag att räkna mig som en del av Finlands försvar: I realtid lär vi oss om användningen av både propaganda och censur i krigsföring.
En chat med Katia i S:t Petersburg – Facebook tycks fortfarande vara tillgängligt för henne – avslöjar den besvärande effekten av den ryska statspropagandan. Hon är förfärad över det som pågår men påverkad av propagandan – så universitetsutbildad hon är.
Informationskrig är inget påfund av 2000-talet.
Det vet både militärer och historiker och de som har minnen av Finlands senaste krig.
Men redan långt före 1939 har Ryssland i olika repriser tagit grepp om vårt land. Under förryskningsperioden i början av 1900-talet – medan Finland ännu var en del av det ryska imperiet – var kontroll över informationsgången ett viktigt vapen för tsaren och hans män. Tidningar som Päivälehti (föregångare till Helsingin Sanomat) och Nya Pressen förbjöds. Censuren strök med svart penna i artiklarna i de tidningar som fortfarande utkom. Brev kontrollerades och periodvis befann sig landet i nästan total nyhetsskugga.
Uppfinningsrika medborgare trotsade dock diktatorsfasonerna. Också längs Åbos gator och torg färdades modiga kvinnor och män som med risk för hårda straff spred tidningar och nyhetspamfletter som tryckts i Stockholm och smugglats över Ålands hav, gömda i dubbelbottnade kofferter.
Då jag som 23-åring skrev min gradu om Natos utvidgning föreställde jag mig inte att jag i framtiden skulle ha två söner som snart kan tänkas bli Natosoldater.
Likt många andra mammor tvingas jag sedan en dryg månad tillbaka pröva helt nya tankar om mina söner.
Vilken framtid väntar dem?
Men jag försöker också tänka på min dotter. Hon, som prövar vingarna och söker sitt eget sätt att stå upp för de värderingar som vi idag känner ett starkt behov av att försvara.
Teija Tiilikainen skriver i en debattartikel (Helsingin Sanomat 25.3 2022) om att det behövs militärt försvar av det EU som ska utvidga sitt bygge, baserat på västliga värderingar och ömsesidigt beroende.
Min dotter har inte kallats in för att lära sig hantera maskingevär.
Men försvar görs inte enbart med vapen i hand.
Tillit är vårt lands nationalskatt, skrev Helsingin Sanomat på ledarplats den 3 april.
Ett starkt och öppet civilsamhälle förstärker tilliten, lägger grunden för fred.
Mina söner må bli Natosoldater, men i hybridkrigens tidevarv förs kampen för det goda på många fronter. Rättsstaten behöver alla spelare: Min dotter kan inta en minst lika viktig position som offensiv back i försvaret av världens lyckligaste land.
Min framtidsspaning anno 1996 om Natos utvidgning var nog inte mycket att hänga i julgranen. Sedan dess har jag knogat på i vad som för länge sedan utdömts som solnedgångens bransch.
Men den som har ordet i sin makt kan fortfarande kamma hem viktiga segrar. Pandemin och det pågående kriget har kraftigt ökat allmänhetens behov av oberoende nyhetsförmedling och journalistik.
Är pennan trots allt vassare än svärdet?
Svaret på den frågan kan vara avgörande för vilken framtid som väntar våra söner – och våra döttrar.
Vilken otroligt bra kolumn, tack Pia.