ÅU 11.04.2022 06:30

Aprilvädret visade sig från sin nyckfulla sida och bjöd på snöblandat regn, men vädret till trots – eller kanske tack vare? – hade en talrik publik hittat till konserten som hade getts titeln ”Våren kommer åter”.

Kvällens konferenciärer, fantastiska Melissa Haga och Sofia Liljeström, såg genast det komiska i situationen och skapade en avslappnad stämning, där snöstormen ute utgjorde en mäktig ram för den fina konserthelheten i kyrkan.

Programmet var noga genomtänkt. Som inledande nummer uruppfördes Ulf Långbackas ”Sjung” (text Långbacka och Petra Zilliacus), och kören visade genast vad man går för efter coronapausen: de täta harmonierna satt precist, de krävande rytmiska partierna med perkussionsinslag framfördes med noggrannhet och klangen var härligt genuin.

Därefter följde sånger med vårtema: uruppförandet av Säde Bartlings ”Kumlet” (text Henrica Lillsjö), där kören målade fram ett skärgårdslandskap med vaggande vågor och saltstänk i håret, Hanna Kronqvists svängiga arrangemang på ”Vinden drar” (Carl Borenius) och Mia Makaroffs nyskrivna tonsättning till Topelius kända dikt ”Under rönn och syren”.

Framförandet av Makaroffs komposition var en av kvällens absoluta höjdpunkter – kören var sammansvetsad och bjöd under Ulf Långbackas ledning på en gripande, nyansrik tolkning med fin textbehandling och fyllig klang.

Ett vackert inslag i programmet var medverkan av lokala musiker, både på scenen och som kompositörer.

Uruppförandet av Rabbe von Weymarns ”Höstens glädje” (text Viola Renvall, arrangemang Martin Segerstråle) förde visserligen tankarna från våren men bjöd på mera dramatik och smäktande toner med Teemu Mastovaara på cello.

Det dramatiska utvecklades vidare i Ulf Långbackas ”Förundrans sånger”, till texter av Alf Henriksson, där kören ackompanjerades av Folke Gräsbeck på piano.

Man hade även tagit tillvara Gräsbecks Sibeliusexpertis och framförde ”Impromptu” för damkör och piano (text Viktor Rydberg) samt fem korta stycken för cello och piano

Mastovaara och Gräsbeck visade lyhörd kammarmusikalitet och i synnerhet Gräsbecks inlevelsefulla och precisa tolkningar var i absolut världsklass.

När kören återtog scenen efter styckena för cello och piano var stämningen annan. Med fängslande scennärvaro framförde Florakören två stycken av Ida Olsonen som beställts till körens 75-årsjubileum för tre år sedan och där texterna inspirerats av koristernas egna erfarenheter av normer och att inte passa in.

Kvällens grande finale blev en gåshudstolkning av Andrea Eklunds krävande stycke ”Jag vill hem” (text Amanda Henriksson) med fina, inlevelsefulla solon av Therese Braskén och Sofia Liljeström.

För en och annan i publiken förde konserttiteln tankarna säkert till Florakörens lystringssång, och visst är Floras återkomst att lita på också efter en pandemi.

Men där Ole Torvalds lyrik fortsätter ”och då klingar sångfåglars höjdflykt som förut” visade Flororna att man inte går tillbaka till det gamla. Efter en lång paus är den starka viljan att sjunga, och att sjunga fram förändring, det nya normala.

Inka-Maria Nyman

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln