Förflytta dig till innehållet

FILMEN: Obehagligt om barns oskyldiga grymhet

Pressbild/Filmikamari
Idas nya vän Ben har paranormala förmågor och splittrat hem.

De oskyldige

Norge/Sverige/Danmark/Finland/Frankrike/Storbritannien 2021

3/5 stjärnor

Regi: Eskil Vogt

Manus: Eskil Vogt

I rollerna: Rakel Lenora Fløttum, Alva Brynsmo Ramstad, Sam Ashraf, Ellen Dorrit Pedersen

1:57 F16

Barn har livlig fantasi och världen är magisk. En skog är mera än en skog.

Barn kan vara grymma. Det har mången katt fått erfara. Och många offer för mobbning.

Norska filmmakaren Eskil Vogt är känd för sina manus till Joachim Triers filmer, nu senast ”Världens värsta människa”. När han nu skriver och regisserar ”De oskyldiga” åstadkommer han världens grymmaste skräckfilm, en barnfilm för vuxna, enbart.

Ida är nio år. Mitt i semestertid och sommarlov flyttar hon tillsammans med storasyster Anna och föräldrar in i ett förortshöghus. Skog och vatten nära.

Ida är missnöjd, med flytt och med att storasyster, gravt autistisk, får all uppmärksamhet.

På gården skäms hon för sin syster, och på barns vis glömmer att se efter sin syster.

Hon blir bekant med en ett par år äldre Ben, följer honom till skogen bakom höghusen. Erfar att han har magiska förmågor, telekinesi och senare telepati, ännu senare förmåga att hypnotisera på distans.

Inget konstigt alls, det är nu bara på det sättet. I barnens fantasivärld.

Är barn grymma av födsel och ohejdad vana? Beror illdåd på ofullständig moralisk karta? Försummade barns.

När de vuxna inte lyssnar, när de vuxna ålägger barn för stort ansvar? Barn (och mången vuxen) kan inte hantera sina krafter, eller missbrukar makten.

Det här alstret är motsatsen till feel good-film; mycket obehaglig.

Men fascinerande. Allt och alla ses ur barnens perspektiv. Och vilka barn! Total inlevelse och förmåga att kommunicera med blickar.

Och regissörens – och fotografens och ljuddesignerns – kompetens är hisnande. Filmen är lång men inte långtråkig, varje bild har betydelse. Bakom det ruskiga finns en skönhet. En saga om oskyldiga barn. Vad exakt filmen vill säga, det må publiken tvista om.

Övriga premiärer

Sanna mödrar

Japan/Frankrike 2020

3/5 stjärnor

Regi: Naomi Kawase

I rollerna: Hiromi Nagasaku, Arata Iura, Reo Sato, Aju Makita, Miyoko Asada, Hiroko Nakajima

2:20 F12

två japaner kramar varandraPressbild/Filmikamari

Den japanskafilmen ”Sanna mödrar” är långsam, och lång (2h20m). Men vacker och känslofull. Filmen är regisserad av Naomi Kawases som nu gjort en adaption av en roman av Mizuki Tsujimuras. Naomi Kawas är känd bland annat för sin tidigare film ”Under körsbärsträden”; träden och blommorna finns också i den här filmen. Och ljuset och skuggorna som symboler och känsloskapare. Vatten. Hav som förenar eller skiljer åt.

Filmen består av två berättelser som skickligt vävs samman och omspänner flera år. Tidsövergångarna fascinerar. Helt naturligt och begripligt visar filmflödet nutid, för många år sedan och många skikt däremellan.

Bildberättandet (inkluderande filmfotot) är verkligen snyggt; natur och kultur och fantastiska skådespelare skapar atmosfär och sinnesrörelse.

Ett äkta par har i åratal (tillbakablickar) försökt få barn. När mannen inte vågade göra ett litet kirurgiskt ingrepp besluter de sig för att adoptera.

Parallellt blir en fjortonårig skolflicka förälskad i en skolkamrat, och gravid. Vi får, utan kronologi, följa flickan från hennes första kyss till – långt senare.

Ställvis är berättarstilen verklighetsbaserad, ställvis drömsk.

Flera japanska filmer har behandlat arv och miljö. ”Sanna mödrar” konstaterar att båda mammorna, den biologiska och den uppfostrande, är sanna mödrar.

The twin

Finland 2022

2/5 stjärnor

Regi: Taneli Mustonen

Manus: Taneli Mustonen, Aleksi Hyvärinen

I rollerna: Teresa Palmer, Steven Cree, Barbara Marten, Tristan Ruggeri

1:49 F16

Skräckfilmen”The twin” av Taneli Mustonen är en finsk film där alla pratar engelska. Ett par med ett litet gossebarn flyttar från New York till norra Finland, mannens hemtrakter.

Barnet blir konstigt, mamman likaså. Mannen ser på. Filmen är snygg på alla plan, scenografi, foto och skådespeleri. Men inte till innehåll; allt för mycket är stulet från allt för många filmer i genren. Är det en psykologisk skräckfilm à la ”Rosemarys baby” eller ska det tas till exorcism?

Folket i byn är det samma som i den amerikanska filmen ”Midsommar” (i Sverige, 2019). Som en skildring av en psykisk ohälsa är berättelsen föga trovärdig. Men ett modigt försök.

Krister Lindberg

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter