Åbo bör föregå med gott exempel i rekryteringen av filippinska sjukskötare
Stadsstyrelsen i Åbo beslöt förra veckan att staden ska anställa upp till 40 sjukskötare från Filippinerna. De anländer i slutet av året.
Många har undrat vad poängen är? Det hela känns som ett test som Åbo stad utför på uppdrag av det nya välfärdsområdet.
Många företag ser stora chanser då det gäller just vårdarbristen. Därför bombarderar de arbetsgivare med skräddarsydda erbjudanden. Enbart företaget Silkkitie har som mål att ta 20 000 sjukskötare till Finland inom tio år.
Därför kan vi anta att det är många som är nyfikna på hur det går i just Åbo.
Framför allt ska vi hoppas att filippinierna behandlas korrekt genom hela processen och att de ges genuina möjligheter att fortbilda sig när de är här Nu måste de starta som vårdbiträden, trots att de har en högklassig fyraårig sjukskötarutbildning.
Det finns goda exempel. Yle-programmet Spotlight berättade 2017 om hur företaget Opteam (nu en del av Barona) valde att låta utbilda filippinska sjukskötare till närvårdare för att de skulle få en bättre start i Finland. Opteam hjälpte också andra att få sin sjukskötarlegitimation.
Det är klart att filippinska sjukskötare behöver specifik utbildning för den finska vårdvärlden. Den bör ändå vara så ordnad att de har en realistisk chans att fortbilda sig, annars är det slöseri med kompetens.
Vi får inte heller blunda för riskerna. Samma Spotlight-program avslöjade hur filippinska sjukskötare skrivit under hemliga avtal om att de blir ersättningsskyldiga om de lämnar sina jobb i Finland ”för tidigt”.
”Avtalen är ett sätt att försäkra oss om att de stannar i Finland den tid de har lovat, sade Manuela Lim på företaget Topmake (Spotlight, 21.5.2017).
Topmake var partner med Silkkitie, samma företag som nu sköter rekryteringen för Åbo. Det är inte lätt att ha koll på vad en partner eller underleverantör sysslar med.
Det är inte alltid lätt för folk som flyttar till Finland att veta vad som är rätt eller fel. Det har också framkommit i olika utredningar där människor som kommit hit för jobb har fått ersätta olika ”kostnader” under resans gång.
Utbildningen före avfärden sägs vara gratis men i verkligheten måste filippinierna säga upp sig eller arbeta mindre just då – eller ta mer lån, för själva sjukskötarutbildningen har också varit dyr.
De goda är att filippinierna verkligen rekryteras av Åbo stad och inte erbjuds av en bemanningsfirma eller annan mellanhand.
Det finns dystra dimensioner. Vänsterförbundet i Åbo kallar rekryteringen ”nyliberalistisk kolonialism”. Och jo, inte känns det som hållbar samhällsutveckling att ett utvecklingsland som Filippinerna utbildar massor av sjukskötare med det uttryckliga målet att de ska lämna landet och sedan skicka hem pengar.
Det hela känns inte mindre trevligt av att hela idén om export av arbetskraft kläcktes av diktatorn Ferdinand Marcos, på 1970-talet.
I dag utgör de pengar som emigrerade filippinier skickar hem en tiondedel av hela landets ekonomi. Det är i sig självt inte illa, men då man ser hur landet mår, så har nog de hemskickade medlen handlat mer om att hjälpa släkten överleva – så värst stor samhällsutveckling har pengarna inte bidragit till.
Å andra sidan: kanske vi genom rekrytering faktiskt bör bidra till att ens några fler filippinier kan få ett jobb och skicka hem pengar?
De rekryterade har säkert en genuin förhoppning om ett bättre liv i Åbo och en chans att hjälpa sina närmaste. Vi vet förstås inte hur realistisk den här uppfattningen är och vilka marknadsföringssloganer som har använts.
Det är här arbetsgivarens ansvar kommer in. Chansen för framgång och välmående är kopplad till det stöd och de möjligheter som erbjuds av det omgivande samhället.
Därför: Har man inom Åbo stad ambition att föregå med gott exempel, visa hur allt sköts bra?
Utgångsläget är inte lätt. Att som sjukskötare få arbeta som vårdbiträde kan vara nedslående. Det är slitsamt att ha en ständig känsla att man kan göra mer men inte får det. Många filippinier har dessutom utbildat sig i högskolor i storstäder och ser säkert Åbo som en liten tyst förort, inte mer. När de kommer i slutet av året känns snålblåstens Åbo säkert som karg ödemark.
Snittlönen för vårdbiträden var drygt 2 300 euro/månad år 2020. I Åbo betalas bara 2 200 e/månad. Så mycket får filippinierna inte, startlönen är cirka 1 900 euro. Med det ska de betala tillbaka studielån och andra utgifter de haft för sin examen. Familjen där hemma behöver också en slant. Ett liv i ett nytt land innebär också nya kostnader.
Det är inte en lyckad lösning om vi i Åbo efter några år har några väldigt ensamma människor som varje dag känner sig överkvalificerade för sitt jobb och med nöd och näppe klarar vardagen.
Blanda inte in Välfärdsområdet i detta, tack. Frågan kommer nog upp där också, senast inom några månader då den viktiga strategin slås fast. Men detta beslut är Åbos eget.
Välfärdsområdet är en synnerligen komplex och ännu i barnaskorna varande konstruktion där mycket olika politiska uppfattningar gnids mot varann, och denna fråga hör till de mera omstridda. För att lösa vårdkrisen behövs bl.a uppskattning, bättre arbetsmiljö, högre löner och gott ledarskap. Arbetskraft utifrån är en nödlösning som inte löser huvudproblemet,
Nina Söderlund, ordf. för Vänsterns fullmäktigegrupp i välfärdsområde