Hon vill inte att filippinska sjukskötarnas kunnande ska gå till spillo – ”Löften om fortbildning blir sällan mer än prat”
Beskedet att Åbo stad vill rekrytera filippinska sjukskötare är bekymmersamt. Det säger Päivi Vartiainen, som har i forskat internationell social- och hälsomigration vid Tammerfors universitet.
– Jag fick åter samma ”oj nej”-känsla när jag läste om det här.
Vartiainen har doktorerat om ämnet, filippinska sjukskötare i Finland, och då stött på många problem som är kopplade. Ett gäller utbildningen.
– Det talas om fortbildning men det blir sällan mer än prat. Det här beror på att det i Finland inte finns en klar systematisk modell.
Det skulle vara bättre om de som anländer skulle ges en klar plan för hur de kan skaffa sig sjukskötarbehörighet, säger Vartiainen, och nämner Tyskland som har utvecklat en särskild modell för hur detta sker på ett hållbart sätt för alla parter.
I en yrkesmässig periferi
För sin avhandling intervjuade Vartiainen sjukskötare som kom från Filippinerna, Estland och Spanien. Utgångsläget är nämligen väldigt olika mellan dem som kommer från EES-länder (EU, Island, Liechtenstein och Norge) och övriga länder.
Det här märks också i Vartiainens forsking: filippinierna förblev i en yrkesmässig periferi, där de varken kunde påvisa eller utveckla sitt kunnande.
Det är klart att det också behövs specifik fortbildning för att få behörighet i Finland, säger Vartiainen, men som det är ordnat nu är det inte bra.
– Frustrationen över detta syntes klart i alla intervjuer. Vissa av dem hade redan flera års erfarenheter och visste att de kunde göra mer.
Vartiainen undrar följande: Varför rekryteras inte i stället filippinier med en lägre vårdutbildning, som motsvarar vårdbiträdesjobbet? Det som sker nu är så kallad ”deskilling”, där människor med där kvalificerad sjukskötarkunskap fastnar i jobb med lägre krav.
Folk förlorar chanser
Den pressade vårdvardagen i Finland leder i sin tur stela arbetsmiljöer, enligt Vartiainens avhandling.
– Det förvånansvärda var observationen av den starka uppfattningen om att det finns endast ett rätt sätt att göra saker. ”Vi har alltid gjort så här”, säger Vartiainen.
Det har gjorts fortbildningsförsök i Finland, såsom ”Sote-Silta” (ungefär social- och hälsovårdsbron), en modell för enhetlig kompletterande utbildning för vårdare som rekryteras från utlandet.
Tammerfors stadssjukhus och Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt hade också ett experiment redan 2008–2011, men det rann ut i sanden i en tid då man beräknade att det aldrig skulle bli en brist på arbetskraft.
– När vi erbjuder folk jobb utan en klar fortbildningsväg avlägsnar vi de chanser de borde vara berättigade till som människor.
Inte alltid ”gratis”
Man ska också se mer än nyttoaspekten, det handlar om mer än enbart det att den finska vården får arbetskraft: sjukskötarna har också rätt till ett motiverande, belönande arbete, säger Vartiainen.
Den låga lönen innebär exempelvis att ett filippinskt vårdbiträde inte kan ta med sig ett enda barn till Finland.
Det kan också bli dyrt att ta sig till Finland, då alla mellanhänder inte alltid agerat korrekt. Yles MOT-program avslöjade 2017 att ett filippinskt bemanningsföretag hade hemliga avtal med sjukskötare som åkt till Finland: enligt avtalet skulle de betala 2 000–4 000 euro i ”skadestånd” om de slutade jobba före tre respektive fem år i Finland.
Nu uppges att själva utbildningen inför avfärden till Åbo är gratis, men så enkelt är det inte, säger Vartiainen
– De som ska utbildas kan då kanske bara jobba deltid eller måste till och med säga upp sig. Det kan därför tvingas till att ta lån för att kunna delta.
Päivi Vartiainens avhandling: ”Filippiiniläisten sairaanhoitajien polut Suomeen: Tutkimus oppimisesta ja työyhteisöintegraatiosta kansainvälisen rekrytoinnin kontekstissa” (2019).
Päivi Vartiainens observationer
Filippinska sjukskötares kunnande blir till stor del outnyttjad.
Mottagningen är välkomnande, men somliga upplevde att handledningen var otillräcklig.
Alla har inte fått jobba inom äldrevården, som de lovats.
För många förblir det oklart vad en fortbildning till närvårdare ger för möjligheter.
Utländska skötare får inte alltid vara med och utveckla arbetsgemenskapen, de stöter också på rutiner som uppfattas som ”finländska” och inte kan ändras.
Också då ett förändringsbehov identifieras, finns det sällan tid för sådant.
Källa: ”Monikulttuurisuutta työelämään”-presentation, av Päivi Vartiainen (baserad på hennes avhandling och andra forskningsprojekt)
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.