ÅU 24.03.2022 18:00

För några år sedan (2019) skapade regissören och manusförfattaren Céline Sciamma det storslagna, över allt prisbelönade kostymdramat ”En kvinna i brand”.
Filmen flödade över av magisk realism och bilder som etsade fast i det omedvetna och på näthinnan. Hennes senaste mästerverk ”Lilla mamma” är till synes motsatsen.

Pressfoto/Filmikamari

Filmen är kort, scenografierna och dramat, allt verkar otillåtet anspråkslöst.
För en åttaåring är nästan vad som helst möjligt. Barnet bryr sig inte om att skilja på fantasi och verklighet. Allt är logiskt. Filmens Nelly (Joséphine Sanz) år åtta år. Nellys bästis, mormor, har gått bort. Nelly känner sorg och är ledsen för att hon inte hann ta farväl ordentligt.
Hon, mamma och pappa åker till mammas barndomshem på landet. De tömmer sterbhuset. Mamman är deprimerad, mamma åker bort.

Flickan undersöker environgerna, hon letar i skogen efter trädkojan mamman byggde som barn. Förgäves, tills hon kolliderar med en jämnårig flicka. Som bygger en trädkoja.
Flickan heter Marion, precis som Nellys mamma. Marion (som spelas av tvillingsystern Gabrielle Sanz) ser precis ut som Nelly, eller som mamma när hon var åtta år.

Nelly ser genast sammanhanget och säger: ”Jag är din dotter”. ”Kommer du från framtiden?”. ”Nej, från stigen bakom dej”. En annan stig leder till ett hus som är exakt kopia av mormors hus. Där huserar mormor som ung…
Jag skrev att förra filmen hade magisk realism; det har det här minimalistiska mästerverket också. Här nu, då och i framtiden samtidigt; allt är naturligt och logiskt när en skicklig regissör berättar.

Det händer inte så mycket i filmen. Ändå! Allt annat än science fiction. Realistiskt och vardagsnära drama. Om sorg, om barndom och föräldraskap, vänskap och rädslan att förlora mamma. Vad hände med mamma?
I skogen kan man vara sig själv. Flickorna uppträder naturligt och struntar i kameran (fint foto i höstens färger) och filmteamet. Dialogerna är skickligt komponerade; replikerna är ofta fantasi och verklighet samtidigt, så som filmen i helhet.

Övriga premiärer

Pressfoto/Filmikamari

En vacker och färgsprakande sommardag i Mumindalen. Mumintrollet, fåglar, blommor och fjärilar; livsglädje. Tills en geting kommer och äter upp tofsen på trollets svans, hans stolthet. Mumintrollet skäms.
Medan Muminmamman rör ihop en botande dekokt underhåller Muminpappan sin son med berättelser från sin barn- och ungdom.

Han växte upp på ett barnhem med disciplin och gröt. Han trängtade efter frihet och äventyr. Han rymde. Han träffade uppfinnaren Fredrikson som kunde bygga båtar, ubåtar och flygplan. På en ö i Självhärskarens rike etablerar de en egen koloni.
På resan träffar vi förfäder till Lilla My, Hemulen, Hattifnattarna, Snusmumriken med flera. Och konstiga djur och väsen på land, i luften och i vattnet. Spöken till exempel, spöken som Mumin lär skrämmas. Spöken som stickar halsdukar och påminner oss om handarbetets skönhet.

Regissören och manusförfattaren Ira Carpelan (och produktionsbolaget) tar oförskräckt en stor risk; hon kreerar en animerad film som ser ut som europeiska tecknade filmer såg ut på sextio-sjuttiotalet.
Stop motion; dockor med rörliga armar, ben och ögon. Leksaker. En helt annan estetik än i senare års japanska sockersöta strömlinjeformade datorgenerade mumintroll. Ett bildberättande som sätter fantasin i rörelse och uppmuntrar barnets skaparlust.

Replikerna är ofta roliga och alltid tankeväckande. Hur skrämmande de många konstiga varelserna är, eller de farliga situationerna, det är avhängigt publikens fantasi, alla åldrar.
En stormig natt räddar Muminpappan Mumintrollets mamma. Och resten är historia.

JVG – elokuva: Vuodet ollu tuulisii

Pressfoto/Filmikamari

En intetsägande dokumentär om rapparna Jare Brand och Ville Galle; bandet JVG. Olika sorters videomaterial från tio år tillbaka blandat med många andefattiga talande huvuden av i dag. Musikernas uppgång och fall och upp på scen och ”hit the road” igen. Business, fest, svett och tårar. Baksmälla.

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln