Stefan Holmström 17.03.2022 05:002

Krig bryter inte ut huxflux, om det nu sedan tröstar någon. Konflikter trappas upp länge. Första världskriget bröt inte ut på grund av skotten i Sarajevo, utan var en följd av flera år av maktblocksbyggnad.

Rysslands angrepp på Ukraina är i sin tur kopplat till konflikten i östra Ukraina 2013-2014.

Därför är det sällan som länder – eller deras invånare – är direkt oförberedda. Konflikten i östra Ukraina har fått exempelvis Norge att satsa hundratals miljoner euro på försvaret i Finnmark i norr (Klassekampen, 27.12). Finland bildade också snabbt en helt ny, särskild snabbinsatsstyrka.

Det ryska angreppet, då? Nå, förberedelserna var långvariga och Vladimir Putin har sagt att Ukraina och Finland är en del av den ryska intressesfären. Det är ändå inte fruktbart att spekulera kring Putins personliga motiv och möjliga Sovjetangst. Det samma gäller absurda, ryska attackargument.

Förenklat är det väl så här: Ukraina utgjorde inget militärt hot, men nog ett demokratiskt hot. När landet blev av med skurkpresidenten Viktor Janukovytj skedde en god demokratisk utveckling (också om det ännu finns massor att åtgärda, såsom omfattande korruption). Det är ändå denna ”demokratismitta” som Putin är oroad för. Vitryssland har därför också varit en praktisk buffert för honom.

Överlag bryter krig inte ut på grund av militära hot, också om så påstås av många ledare eller ges som en förklaring i historieböcker. De allra flesta stora krig och konflikter under hela 1900-talet har handlat helt eller delvis om tillgången till naturresurser.

Exemplen är många. Ett motiv för Japans angrepp mot Pearl Harbor var bättre kontroll över råvaror i Sydasien. Samma faktor bidrog till att USA stred i Vietnam. Amerikanska inbördeskriget har i sin tur förklarats med slaveri men var en mycket mer komplicerad handels- och resurskonflikt.

Samma mytbildning gäller mindre krig, som fotbollskriget mellan El Salvador och Honduras 1969. Här utpekas en EM-kvalmatch som den utlösande faktorn, men den verkliga orsaken var en långvarig konflikt om odlingsjord.
Ukraina är också en enorm råvaru- och resursbod, rikedomar som Putin nu skulle behöva för att finansiera hela krigsgalenskapen.

Motsvarande exempel hittas mycket närmare. När Tyskland med Molotov–Ribbentrop-pakten ”gav” Finland till Ryssland kom diplomaten von der Schulenburg med ett önskemål: Ryska bombplan får gärna undvika finländska massafabriker, de behövs senare. Den finska Petsamonickeln var också en militärpolitisk magnet. Nickelproduktionen motsvarande som mest över hälften av det som Tyskland behövde i kriget.

När det gäller naturresurser och värdefull produktion kan vi se på Finland, ett land som kan uppfattas som ett hot av dem som oroar sig för att någon annan far iväg med rikedomarna, såsom de enorma mineral- och skogsresurserna.

Dessutom har vi vatten, en av världens viktigaste råvaror. Efter ett kvartssekel lider över hälften av världens invånare akut brist på rent vatten, förutspår FN. Redan nu konsumerar de flesta europeiska storstäder mer grundvatten än vad som bildas. Andra länder tömmer berggrunden på fossilt vatten, vatten som aldrig kommer åter.

Finlands vattenresurser är de bästa i världen, enligt FN-organet Unesco. Vi är storförbrukare av rent vatten men utnyttjar ändå inte ens en sjättedel av våra förnybara grundvattentillgångar.

Vad är allt detta vatten värt? Varje dygn bildas 5,4 miljoner kubikmeter grundvatten i Finland. Med ett genomsnittligt marknadspris på 5 euro/kubikmeter (2019) betyder det 27 miljoner euro, varje dygn. Under ett normalt år producerar den finska naturen vatten för ett värde av 10 miljarder euro. I en kris mångfaldigas detta värde.

För det mesta är det, som sagt, någon form av habegär som bidrar till krig. Det finns ett konkret intresse att ta sådant som andra har (och som man kanske själv har hushållat dåligt med).

Det är också därför Finland på många sätt har bidragit till att hjälpa Ryssland utvecklas i en sund riktning – exempelvis med just olika miljö- och vatten(!)projekt. Det här har varit ett viktigt fredsarbete, att stöda samhällsutvecklingen.

Därför är det inte så stor skillnad om vi försöker undvika att uppfattas som ett ”militärt hot”. Därför är ett det inte heller ett ja eller nej till Nato som i första hand avgör den frågan. Om en potentiell angripare definierar oss som ett hot, för sina egna intressen, så är vi det, oberoende av våra egna aktioner.

Stefan Holmström
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln