Konsthistoriker: Att lämna det historiska visar på en ängslig strävan efter att vara modern
Lars Berggren , professor emeritus i konsthistoria, känner Åbo Akademis fastigheter bättre än många andra.
År 2017 gav han tillsammans med hustrun, konsthistoriker Annette Landen , ut boken ”Väggarna talar. Åbo Akademis byggnader under 100 år”.
Han vet att ingenting är statiskt.
I en ÅU-intervju (21.12 2017) då boken gavs ut konstaterade han att de ständiga flyttkarusellerna måtte ha kostat akademin miljoner under de senaste decennierna.
Nu verkar det vara dags igen. Den omsusade fastighetsplanen kommer att innebära en omfattande flyttrörelse, vars ekonomiska utfall – enligt Berggren – förefaller högst osäkert.
Grav förlust
Den planerade förändringarna innehåller dock element som kan kosta mer än en flyttkarusell: förlusten av kulturhistoriska traditioner.
Planerna på att överge huvudbyggnaden och Domvillan har väckt hård kritik. Kommentarerna i insändarspalter och på sociala medier har inte varit nådiga.
Lars Berggren håller med kritikerna. Han diagnosticerar förändringsarkitekterna som en samtidssjuka: den ängsliga strävan efter att vara modern.
– Man vill ”vara med sin tid” till varje pris. Det tyder på ett visst mått av mindervärdighetskomplex, säger Berggren.
Flosklerna som Berggren menar att kringgärdar ”visionerna” skapar dimråder.
– Man talar svävande om att ”svara på framtidens utmaningar”. Som om någon visste vilka ”framtidens utmaningar” är – vem visste något om krig i Ukraina för ett par månader sedan eller om pandemin innan den var här?
Det kan vara mycket kortsiktigt att sträva efter ”det moderna”.
”Akademin säljer sin själ”
Att lämna de historiskt värdefulla byggnaderna är för akademin som att sälja sin själ, säger Berggren.
Själen utgörs bland annat av byggnader med en historia, som har ett annat värde än effektiv användning av ytor.
– Varför jagar man det likriktade? Kontorsrum i grått och vitt som ser likadana ut så långt ögat når?
Om akademin – trots sina historiska anor – till det yttre vill se ut som alla andra förlorar man dessutom en viktig del av sin konkurrensförmåga.
– Om akademin inte tar vara på sin ålder och sina traditioner förlorar man i internationellt anseende, i villigheten att donera till ÅA, i söktrycket bland studenterna, säger Berggren.
Han jämför med hur måna de anrika engelska och amerikanska universiteten är om att bevara sin historia, som stolt illustreras av deras byggnader.
I Finland är Åbo Akademi efterföljare till landets första universitet, Kungliga Akademien i Åbo (1640). Inget annat universitet i Finland har lika gamla rötter, lika lång tradition att förvalta.
”Stiftelsen har moraliskt ansvar”
Stiftelsen för Åbo Akademi grundades 1917 för att stöda grundandet av ett svenskt universitet i Åbo. Sedermera har stiftelsens verksamhetsområde breddats.
– Man fokuserar mer och mer på pengarna och mindre och mindre på akademin, säger Berggren.
Han anser att ÅA-stiftelsen har ett moraliskt ansvar för de universitetshistoriska byggnaderna. Stiftelsen kan inte förhålla sig neutralt till akademins planer. Ingen av dem hade existerat utan den andra.
– Vad ska huvudbyggnaden och Domvillan användas till om akademin flyttar ut?
Berggren påpekar att det är frågan om relativt svårutnyttjade lokaler.
– Naturligtvis kan man blåsa ut allt på insidan och behålla bara fasaden som ett prydligt skal. Men är det att ta ansvar för akademins kulturhistoria?
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.