ÅU 04.03.2022 18:39

I en perfekt och intelligent finsk skräckfilm (”Pahanhautoja”, på svenska ”Ruva”) träffar vi en perfekt och fullkomligt lycklig familj.

Mamma, pappa, en tolvårig dotter och en ett par år yngre son.

Mamman filmar familjen för sin videoblogg ”Lovely everyday life ”. Dottern Tinja (fantastiska Siiri Solalinna) måste vinna nästa tävling i gymnastik.

Äta mindre och träna mera, träna tills händerna blöder. Det kräver mamma för bilden av den perfekta familjen.

In flyger en svart fågel, denna dödens symbol, mitt under inspelning av de vackra och de lyckliga i det överdådiga hemmet.

Fågeln flaxar och söndrar kristallvaser och -kronor. Den måste dödas, mamman avlivar den.

Tinja letar efter kadavret i hopp om att fågeln överlevt men hittar ett ägg. Hon tar vara på ägget, håller det varmt; ruvar. Ägget växer. Det enorma ägget kläcks, det som först såg ut som en fågelunge förvandlas och är till slut en flickans dubbelgångare.

Skräckeffekterna är nedtonade men nog så skickligt genomförda.

Regissören Hanna Bergholm och manusförfattaren Ilja Rautsi, båda mycket begåvade filmberättare, har skapat en skrämmande och lustig satir.

Det är mamman som är monstret. Den evigt leende och varje nyans i leendet är skrämmande. Sophia Heikkilä är skicklig i rollen.

Mannen i huset (Jani Volanen är perfekt i rollen) är kastrerad och hjärntvättad; en marionett.

Lillebror (Oiva Ollila) är lustig, överaktiv och bortglömd; osynlig tills han höjer rösten. Karaktärerna, förutom Tilja, är originella karikatyrer.

Med lite finslipning hade typerna och situationerna blivit mera trovärdiga, tänkte vi en sekund tills vi insåg det genialiska. Just så som karikatyrerna beter sig och reagerar gör det så skrämmande, ty så igenkännligt.

Otroligt men sant; sådana mammor, sådana pappor finns.

Fågelungen som genomgår metamorfoser är skickligt animerade dockor, de och människorna rör sig i väl valda miljöer och kulisser.

Jarkko T. Laines foto har de rätta ljusa färgerna, sommarnattens leende, mjukt solsken och mörker i själen. Att vara mamman till lags, att vara perfekt, tvånget att vinna får något att växa i det undermedvetna, och kläckas.

”Ruva” är en skräckfilm som är en vacker film. Befriad från klichéer men med referenser som är synliga för beundrarna av genren.

Krister Lindberg

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln