Antonia Ringbom: ”Jag fattade ett beslut att jag ska lura alla och inte dö”
Tvärs över viken från Skärgårdscentrum Korpoström skymtar Antonia Ringboms rosa ateljéhus och huset hennes pappa och mamma bodde i. Ringbom är animationskonstnären, regissören, författaren, producenten. Seglaren, Korpobon och äventyrerskan.
Och det ska medges: Jag är nyfiken. I snart två månader har jag jobbat och bott i Korpoström. Sett ljusen tvärs över viken och undrat vad hon har på gång. Det går inte att återvända till redaktionen i Åbo utan att ha intervjuat Antonia Ringbom.
Monica ForssellSå en dag blir jag bjuden till det rosa huset och vi börjar prata. Om filmerna, om hur man skapar animationer, om ålder och om döden. Ringbom sjunger för mig: Ja, du kommer till slut, bleka dödens minut, då med gransris min port blir prydd. Det är början på Birger Sjöbergs visa ”Bleka dödens minut” och Ringbom förklarar att visan sammanfattar en idé som börjat gro.
Från de stora fönstren skymtar fjärden och i kakelugnen knastrar en brasa. På arbetsbordet färgpennor, kritor, pennor och ett korsord. På lampans arm avlagda glasögonbågar i olika färger och på väggarna teckningar, affischer, målningar.
– Jag var kanske 5 eller 6 år när jag fattade ett beslut om att jag ska lura alla och inte dö, säger Ringbom.
Monica ForssellHela sitt liv har hon skjutit ifrån sig tanken på både den egna och andras död. Hellre levt i nuet, inte undvikit risker, litat på att det kommer att gå bra. Men nu, som 75 år gammal, verkar det troligt att varken liemannen eller någon annan kommer att låta sig luras. Därför kan det vara bra att försöka föra en dialog, om inte med honom, så om honom.
– Jag har alltid varit fullständigt anti-död. Jag har tänkt att den kommer när den kommer och det tänker jag förstås fortfarande. Men jag är nyfiken på den och vill veta hur andra människor i olika åldrar och livssituationer ser på döden.
Så vid sidan om ett pågående projekt i Senegal och en fortsättning på animationsserien Arkipellina är det döden som är tema för Ringboms följande konstnärliga projekt.
Monica ForssellGamla frackar ses runt kring mitt stoft, alla dunsta de malpappers doft, fortsätter Sjöbergs rättframma visa och med samma uppriktiga nyfikenhet tänker sig Ringbom närma sig temat. Fast exakt hur vill hon inte avslöja: ”Nej för då måste jag ju göra som jag sagt”.
Antonia Ringbom
Född 1946 i Helsingfors
Bodde nästan 30 år i Hangö. Sedan 2003 bosatt i Korpo
Animationskonstnär, författare, regissör och producent
Långvarig frilansmedarbetare vid Svenska Yle
Sedan 1990 självständig animationskonstnär och producent
Havet, naturen, djur och mångkulturalism är utmärkande för Ringboms produktion
Var på 1990-talet med och grundade ett kulturcenter i Senegal
Har dragit animationsverkstäder för barn på olika håll i världen
Var med och startade och ledde Hangö Teaterträff i 25 år
Har 5 barn och 11 barnbarn samt snart 3 barnbarnsbarn
Ringboms konstnärskap drivs både av ett djupt samhällsengagemang och en vilja att bearbeta och dela det personliga. Filmen Potatisön (1989) handlar om flyktingfrågor, Oppe & nere (1993) om det undermedvetna och hur man helas genom att, som i filmen, fira ner sitt hjärta i källaren, och lämna luckan på glänt. I Arkipellina är det miljöfrågor, havet och den känsliga skärgården som tar plats.
Borde vi prata mer om döden eller går det så att döden plötsligt finns överallt om vi pratar om honom?
– Jag har tänkt på det där men nog är det säkert bra att prata lite om döden. I vår kultur skyfflar vi helst döden under mattan och sedan står vi handfallna när en anhörig går bort.
Monica ForssellFör animationsfilmerna ”Sinnebilder” (2017) använde sig Ringbom av ett dokumentaristiskt grepp och intervjuade åtta personer med psykiska sjukdomar. Intervjuerna resulterade i en serie gripande och djupt berörande filmer om psykisk ohälsa där animationen som konstform förvandlas till audiovisuella dikter. Täta, mångbottnade berättelser med ljus, rörelse, bild, färg.
Det är möjligt att döden ska penetreras på ett liknande sätt. Människor i olika åldrar och olika livssituationer ska få komma till tals och eventuellt får djuren en roll. Ett frågebatteri är redan under bearbetning.
– Men vi får se. Kanske det blir någonting liknande eller så blir det något helt annorlunda, säger Ringbom.
Sinnebilder visas i Korpoström på lördagen
Antonia Ringbom presenterar Sinnebilder på Skärgårdscentrum Korpoström på lördagen 26.2 klockan 14 – 17. Utställning, samtal och liten traktering. Filmvisning klockan 15.
Hur känns det att tänka på döden?
– Det kommer och går. Jag ser hellre fram emot roliga saker men jag får stunder då jag tänker på att man sen plötsligt inte finns mera. Jag försöker föreställa mig det, men jag kan inte.
Kan min ande med dimfingrar då vänligt vinka – nog görer den så! Som en fjäril, som vind vill jag röra din kind ibland kors och bland snäckor små, slutar Sjöbergs visa.
– Det är mycket jag skulle vilja hinna med ännu men samtidigt har jag hittills levt ett så vansinnigt rikt och spännande liv att jag inte kan klaga. Skulle det hända inom de närmaste åren så borde jag inte bli sur på döden för att den kommer för tidigt. Så jag försöker bli lite kompis med den, säger Ringbom.
Plock ur Antonia Ringboms produktion
Matildas drömmar, TV-serie 1987
Potatisön, animationsfilm 1989
Jag söker solen, dramadokumentär om Ellen Thesleff 1990. Fick Yles Koura-pris 1991 och första priset i Silence elles tournent festival i Montreal för ”Jag söker solen”
Att kunna gå på lina (fiktionsfilm), 1992
Oppe & nere, animationsfilm, 1993. Belönades med Kettu-priset 1994 för bästa kortfilm
Solen är en gul giraff, animationsserie tillsammans med Jaana Wahlforss 1996-1998, fick UNICEF-pris
Isola, animationsfilm 2009
Sinnebilder, animationsserie på initiativ Psykosociala förbundet, 2017.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.