Robin Sjöstrand 12.02.2022 09:30

I två dygn var Panda Eriksson förtroendevald i Egentliga Finlands välfärdsfullmäktige. Sedan kom kontrollräkningen och resultatet: Lassi Laine hade gått om med fem rösters marginal och obundna Panda förpassades till första suppleant på De Grönas lista.

Det ursprungliga röstresultatet hade skrivit en egen liten del historia. Panda hade nämligen blivit den första politikern med transbakgrund att bli förtroendevald i Egentliga Finland. I Finland den andra någonsin.

Nu blev det inte så. Men efter att ha hunnit smälta händelseförloppet ett tag så har hen ändå accepterat resultatet.

– Egentligen var det inte särskilt oväntat. Jag och Lassi gick om varandra flera gånger under kvällen och slutresultatet var så jämnt att jag visste att det fanns risk för det här, säger Panda när jag träffar hen för en intervju kring hens väg in i politiken.

Och den vägen har inte varit spikrak. Panda Eriksson är den som gick från att vara en arg tonåring som inte passade in, till att bli transaktivist med starka och obevekliga åsikter och nu som 30-åring har hen breddat siktet och blivit politiker.

I en värld som blir mer och mer populistisk och polariserad vill Panda istället se en mer nyanserad debatt, där politiken finns i gråzonerna.

Formad av uppväxten i Dalsbruk

Men vi kan börja från det formella, eftersom det är viktigt att vara korrekt i de här sammanhangen. Panda är icke-binär, det vill säga att hen varken är kvinna eller man. Hen föredrar det neutrala pronominet hen, inte han eller hon.

– Folk frågar mig ibland om jag bara inte kan välja endera, men det går inte för mig. Jag förstår att många har den där väldigt starka tillhörigheten till ett kön – men jag saknar den, och det finns inget som går att göra åt det. Det har funnits tillräckligt med försök att ändra på det och det har lett till väldigt hemska följder, säger hen.

Panda är uppvuxen i Dalsbruk. Att hela barndomen och under början av tonåren leva med vetskapen att något skaver, att det är något som inte stämmer, blir ännu svårare om man växer upp i en liten ort.

Det var också den största orsaken till att hen som 15-åring valde att börja på IB-linjen i Turun normaalikoulu i Åbo istället för att ta den förväntade vägen till Kimitoöns gymnasium.

– Att gå IB-linjen var mitt huvudargument till mina föräldrar för att komma bort från Dalsbruk. Att gå Katedralskolan var inte ett alternativ, det fanns ju ett svenskspråkigt gymnasium på ön. Jag var tvungen att ta mig därifrån – att vara annorlunda på en liten ort är inte hållbart i längden.

Arkiv/Robin Sjöstrand

Uppväxten i Dalsbruk har påverkat Panda en hel del, men kärleken till hemorten finns kvar – och den är stark.

– Jag tror att jag har ärvt det av mamma – den enda patriotism jag känner är för min hemby. Men jag var nog en väldigt arg tonåring, säger hen om tiden när det var svårt att passa in.

I dag är förhållandet annorlunda.

– Mina föräldrar bor ju kvar i Dalsbruk under halva året, och de hade tidigare en väldigt synlig roll i samhället. Inte politiskt, vi har aldrig varit någon politisk familj, men pappa hade bensinstation och mamma var sjuksköterska, så alla kände dem i byn. Och de är fortfarande bruksare i själ och hjärta.

”Jag har en överutvecklad moralkompass”

Efter IB-linjen blev det högre utbildning och trots sina unga år har Panda en kandidat i cellbiologi, en magister i genusvetenskap, en yrkeshögskoleexamen som kulturproducent och en snart avslutad utbildnings som sjukskötare i bakfickan, samt fortbildning som sexualrådgivare, jämställdhetskonsult och tillgänglighetskartläggare.

– En alltför överutvecklad moralkompass är nog vad som har fått in mig på sjukskötaryrket – och på de tidigare inriktningarna också i och för sig.

Huvudsaken är ändå att jobbet får Panda att må bra, att känna att hen gör en skillnad.

– Jag får fortfarande, efter tre år i branschen, en känsla att jag har gjort något bra när jag kommer hem efter ett jobbpass. Och det är väldigt mycket mera än jag har fått tidigare.

Att hen kom in i partipolitiken beror på samma överutvecklade moralkompass. Men många år av argumenterande i olika forum har gjort att hen inte är rädd för att vara obekväm, inte rädd för att säga vad hen tycker. Och partipolitiken, den tycker hen är lite av ett nödvändigt ont.

Jag inser ju att jag till viss del har haft nytta av det, eftersom det finns de som stöder mig specifikt för att de vill se någon med minoritetsstatus i ställning att påverka. Och visst är det trevligt med stöd, men nog har det varit en del arbete att komma bort från den stämpeln också. Jag vill ju helst se att jag får stöd tack vare mina åsikter och inte på grund av vem jag är.

Panda om att vara transpolitiker:

Valpremiären skedde i kommunalvalet 2017 på Feministiska partiets lista med nästan 500 röster, vilket på en liten lista inte räckte till att bli invald. Ett nytt försök gjordes i kommunalvalet 2021, som obunden på De Grönas lista och det resulterade i en suppleantplats. Att komma in i lokalpolitiken via nämndearbete har varit en ögonöppnare.

– Det känns förstås väldigt viktigt att sitta i nämnden, men samtidigt så är det frustrerande att det ska göras politik av många frågor. Ärenden är så mycket mer nyanserade än den populistiska delen av politiken får det till. Där handlar det mera om att göra fina instagraminlägg med enkla budskap än att hitta lösningar. Men problemet när nyanserna försvinner är att det ökar populismen och polariseringen i samhället.

Och det är inget enskilt parti som är problemet, utan den förenklande populismen finns över hela spektrumet, säger Panda.

– Polariseringen inom politiken är ett problem och det gäller på alla håll. Inte bara nationalisterna, utan också vänstern och högern söker enkla budskap.

Är inte rädd för att vara tjatig och jobbig

Du ingår de De Grönas grupp som obunden, vad tror du att man åstadkomma via partipolitik?
– Jag söker ganska mycket hur jag kan jobba på ett sätt som fokuserar mer på sakfrågor och mindre på käbbel. Mitt första halvår inom kommunalpolitiken har varit jättenyttigt, och till stor del har det handlat om att lära sig hur man för fram frågor.

I politiken ingår också en social del, där kontaktskapande och nätverkande är viktigt – att lära känna de rätta människorna för att kunna påverka där man vill. Den delen är ganska främmande för Panda.

Robin Sjöstrand

– Min taktik hittills har varit att säga rakt ut vad jag vill göra, och förr eller senare hittar jag någon som tycker likadant och kan spela spelet bättre än jag. Min roll inom fullmäktigegruppen är inte att vara den traditionsenliga politikern, utan jag är den jobbiga, den som tjatar. Och jag är helt okej med det.

Vilken är din hjärtefråga, den som definierar dig som politiker?
– Tillgänglighet. Inte bara för människor med funktionsnedsättning, utan för alla minoriteter: det handlar om vem som får höras och vem som spelar roll. Det är kanske det som harmar mig mest med att jag förlorade platsen i fullmäktige – jag hade så starkt velat vara den som jobbar för skärgården, för dem som bor geografiskt otillgängligt och för dem som behöver svenska som språk. Tillgänglighet är ett så brett spektrum, allt från att vården inte får bli så dyr att inte alla har tillgång till den till hur makten fördelas i det här landet.

”Politiska makten centraliseras när folk väljs på flera nivåer”

Panda utvecklar sitt resonemang kring maktfördelningen i Finland. Enligt hen är det ett odemokratiskt att politiker sitter i beslutande organ på tre nivåer, som till exempel när Aki Lindén blev minister. Det innebär att han är minister, förtroendevald i stadsfullmäktige, välfärdsområdesfullmäktige och riksdagen.

– Vi har liknande situation i Åbo i ett flertal partier, med Lindén och Li Andersson som dessutom är partiledare, samt också i min egen fullmäktigegrupps riksdagsledamot Sofia Virta, som jag även diskuterat saken personligen med. Det är på inget sätt personligt mot någon enskild politiker, och jag förstår att man vill använda erfarenheten de har, men det gör samtidigt att nya förmågor inte får chans att komma fram. Det känns inte rätt att den politiska makten centraliseras hos enskilda personer.

Jag tänker inte börja tona ner att jag pratar om feminism i de här sammanhangen, men om någon tänker likadant men vill kalla det humanism eller jämställdhet så är det sak samma, så länge vi åstadkommer något.

Panda om feministisk politik:

Hen tycker att en lösning kunde vara den så kallade svenska modellen, att man kan vara invald på max två nivåer. Man får ställa upp i fler val, men blir en politiker invald så måste hen avstå någon av posterna.

Hur det än går i partipolitiken för Panda kommer hen att fortsätta säga vad hen tycker. Om det slutar med att politikerkarriären tar slut må det vara så.

– För mig är partipolitiken inget ändamål eller yrke. Det är bara ett sätt av många att hjälpa folk.

Robin Sjöstrand
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln