Ann-Christine Snickars 10.02.2022 18:45

På sjätte försöket kom ”Ken Ludwigs Baskerville – ett fall för Sherlock Holmes” till premiär på ÅST:s stora scen. Att se den är att bevittna hur skådespelarna lyckats med att hålla liv i föreställningen i mer än ett år efter tänkt premiär.

En viss ändring har skett: två av de ursprungliga aktörerna ersätts av andra under vårsäsongen. Deras namn är gamla bekanta för publiken. Regissören Ville Sandqvist har uthärdat i samma väntan som ensemblen och värnat om fräschören scenuttrycket. Det finns en heroism i det.

Men nu har uppsättningen kommit till skott. Det skjuts också lite i föreställningen, fast en av de beväpnade hävdar att hans puffra bara är en leksakspistol.  ”Ken Ludwigs Baskerville” (av pjäsförfattaren Ken Ludwig) är en skruvad komedi för vuxna, den lever på referenserna till Arthur Conan Doyles berättelse.

Den driver friskt med konceptet med den upphöjt logiskt tänkande detektiven och vår fäbless för historier där en solitär löser brottshärvan och själva brottet är mysterium och underhållning. Det gör den genom att själv vara utmanade underhållande.

Hela historien med Baskervilles hund känner många generationer till som skräcknovell eller som film. En gammal filmversion visades nyss på teve, där var det dimma över heden och män i mustasch och tweed och lunsiga morgonrockar – svårt tålamodsprövade.  Dim-och rökmaskinerna på ÅST:s scen är helt annorlunda uppdaterade robusta och skojfriska grejer.

”Ken Ludwigs Baskerville” monterar ner historien i beståndsdelar och föreställningen ska få maskineriet att fungera igen. Alla referenser till trots har den liksom inget minne, allt som kommer upp tycks ha fått en ny, överrumplande kontext.

Den Sherlock som bor i Daniela Franzell är en mothårsgestaltning som överraskande nog kan säga ”Jag vet inte”, helt emot Holmes vanliga allvetarprincip. Men hennes detektiv är fortfarande dominant, rörelsemönstret är att stega upp scenen, och som motspelare behövs ett okänt antal Watsontyper. På scenen är de fyra.  

Alla övriga medverkande skådespelare alternerar som Watson, ibland uppträder alla på samma gång.  Men publiken är också en Watson-enhet, avsevärt dummare än den självutnämnde genidetektiven. Berättelsen om Sherlock Holmes handlar givetvis om hierarkier (och det brittiska klassamhället) och föreställningen leker också med teaterns hierarkier.

Finns det huvudroller och biroller, pjäsen tillåter sig att tvivla på det. Holmes skulle i alla fall stå sig slätt utan Watson, som gör en del av grundjobbet och utsätter sig för fara. Här har han kvantitativt huvudrollen.

Förhandsreklamen lockar med beskrivningar som ”skrattfest”, något som inte är helt mitt i prick, för kravet på uppmärksamhet på detaljer eller situationsväxlingar äter upp utrymmet för det. Det är inte till någon nackdel alls.

Roll- och kostymbyte inför öppen ridå är inget nytt scengrepp, men här är det effektiverat så att skådespelarna ibland bär sitt ombyte med sig i en resväska. Det är komiskt och melankoliskt, som i clowneriet.

Första delen känns ibland påfrestande lång, men efter pausen är det som om elementen hittar sina ideala platser. Det kan också helt prosaiskt bero på pausen – att åskådaren hunnit ta till sig spelsättet. Skådespelarteknik på slak lina är njutbar, i alla fall när man inte glömmer dramat.

Pette Rissanen

Scenerna rytmiseras av musikinslag, de flesta låtarna är skrivna av Tom Waits, den kantstötta melankolins mästare. Men det finns också inserter som blir egna scener, som snutten ur operan ”Tosca”. Peter Ahlqvist förblöder inför publik som baron Scarpia, som få lov att anstränga sig lite för att få blodet att rinna som det ska.

Peter Ahlqvist, som mest förekommer som den skrupelfrie fjärilsfångaren Jack Stapleton har alla redskap för att agera i en brutalkomedi. Stapletons antagonist, Samuel Karlssons Henry Baskerville, arvtagare som vuxit upp i Texas, hittar i sin tur ett kroppspråk som är självsäkert och på samma gång avvaktande och inställsamt – pragmatiskt, om man så vill. Det är lätt att charmas av hans amerikanska l-ljud, men när han säger ”Det är mitt slott!” tål det inga motsägelser.

Tillsammans med Julia Korander utgör Samuel Karlsson en av två underbara ”frilansare”, som tar uppdrag av Holmes. Deras solkiga och snabbt uppflammande energi hör till höjdpunkterna. Julia Koranders hotellstäderska från Tyskland, som sopar inifrån en sorgsen Ute Lemper-låt är också en höjdare.

På Monica Nymans lott finns, förutom en Watson, en praktfull hästkusk och ett tiotal andra figurer, också doktor Mortimer, som är djupt engagerad i släkten Baskervilles öden. Brunrutigt ylle och plikttrohet impregnerar den rollen. Mortimer förstår det tragiska, kontrasten till Holmes kalla teoretiserande är påfallande.

I slutet av andra akten sjunger ensemblen också tillsammans, det är vackert, riktat rakt ut mot publiken. Och om man spetsat öronen har man hört inkluderande och solidariska snabba fraser, som ”frilansare” och ”två år!”, och Franzells menande avsidesrepliker, en liten del av de detaljer som bygger en ny historia ovanpå en gammal och alltför sliten.   

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln