Ann-Christine Snickars 05.02.2022 05:59

Det finns många skikt i ”Yksin ihminen” som är Tehdasteatteris första vårpremiär. Det gäller både stoffet och det berättartekniska. Modern dockteater brukar låta dockförarna vara fullt synliga också när dockorna har huvudrollen, men den här gången delar mänskliga skådespelare och dockor på uttrycket.

Scenberättelsen får stöd av Brecht, av kultfilmen ”Blade Runner” från 1982 och av V. A. Koskenniemis dikt ”Yksin oot sinä ihminen”, känd av många finländare oberoende av språktillhörighet. I dialogen har man också tagit hjälp av GPT-3-teknik, som efterliknar människoproducerat språk på basis av en inmatad modell.

Var gränsen går mellan äkta och maskingenererat är omöjligt för publiken att veta (utom när man känner igen citaten) men den som är intresserad av frågan kan söka sig till föreställningen den 13.2. som efterföljs av en diskussion om autentiskt och artificiellt i konsten. Regissören och manusförfattaren Maiju Tainio är given deltagare.

Storyn utgår från en grupp konstnärer som träffas i Berlin 1989, ett glödande märkesår också det. Men det får bli underförstått, nu ska det skapas en animation om staden Åbo i Finland, en framtidsvision.

Två av filmarna kommer från Åbo, en är en dominant gammal räv (Alma Rajala), en yngre, öppen för nya konstnärliga vägar (Tella Vahala). De sammanstrålar med Jochen (Timo Väntsi), erfaren animatör, med en lite komisk fäbless för allt finskt. Scenspråket är finska, tyska och engelska.

Modern dockteater brukar låta dockförarna vara fullt synliga också när dockorna har huvudrollen, men den här gången delar mänskliga skådespelare och dockor på uttrycket.

De sätter igång i en gammal fabrikshall. Känslan av verkstad är närvarande i scenografin från första stund. Animationsjobbet måtte vara det mest tålamodskrävande av alla visuella genrer. I en kort koreografisk scen gestaltas det: man flyttar scenmaterian minimalt, tar en bild, upprepar det ett oändligt antal gånger.

När historien tar form upptäcker man att dockorna liknar dem som manövrerar dem. Det är skickligt att lägga lager på lager också berättartekniskt, att gestalta animation genom fysiska skådespelare som gör dockteater.

Berättelsestoffet opererar på liknande sätt, Brechts pjäs ”Den goda människan i Sezuan” bidrar med frågan om det går att leva som en god människa i en ond värld – och konkret med vattenförsäljarna, som här åker omkring i en färja och bjuder ut färskvatten i ett dystert översvämmat Åbo.

”Blade Runners” bidrag är mer konfronterande, med gestalter som kan påminna om människor, men som kanske inte är det. I dockform blir just det momentet mångtydigt, poetiskt.

Hur ska vi resonera när världen inte ser ut som den gjorde – eller som vi vill? Det är bara människan som aktivt kan reda ut det. På det sättet blir ”Yksin ihminen” något av en moralitet. Vi har passerat Brecht och murens fall och ”Blade Runners” dystopiska 2019. Nu är vi på väg mot 2189 då pjäsens fantasi utspelar sig.

Skådespelarna är konstant på scenen, deras insats behövs på alla plan. De ska spela sina roller, föra dockorna, flytta runt underlagen för animationsscenerna. Ibland tar det tid att möblera om, så länge att man känner hur de tänkta sammanbindande trådarna håller på att brista. Det kan i så fall bli en del av berättandet – till och med av tematiken.

Till pjäsens stämningsrepertoar hör å ena sidan en ”syntetiserad” röst som basunerar ut hur fint medborgarna tas om hand i framtidens Åbo, en kraftig överdrift, och den dova, melankoliskt poetiska musiken. Replikerna som ofta riktar sig till dockorna får finna sig i att ord och stavelser ibland blir uppätna av den.

Man kan kompensera det genom det visuella, som är detaljerat och mångtydigt. Och också klart och rättframt, som Jochens docka, som är en blå hund, en hjälpsam vovve med ett rött hjärta som lyser genom tyget och som aldrig slutar att söka efter människan.

I hela upplägget finns en sorg som pendlar mellan uppgivenhet och handlingskraft, men det riktigt fina med föreställningen är att den i med alla sina delar gestaltar något osynligt, en potentiell energi. Den kan brukas till något, efter människans vilja och önskan.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln