Keep it real, 2022!
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag har en broschyr som ger råd i koleratider, den är tryckt i slutet av 1800-talet.
Där sägs att man ska undvika begravningar, alltså folksamlingar där man tar i hand, kanske dricker ett glas vatten eller behöver gå på dass.
År 2021 uppmanas man att undvika reor, där man trängs vid varudiskar, andas för häftigt i flocken av lågprisjägare.
Kolera har jag påträffat bara i romaner, då används sjukdomen mest metaforiskt. I alla fall har min position, i det förmodat friska, fått mig att tro så.
Jag minns inte hur mycket koleran syns i ”Kärlek i kolerans tid” av Gabriel Garcia Márquez. Romanen är en story om uppskjuten kärlek (fast personerna håller på med ganska mycket medan de väntar).
Det skrivs en massa brev i romanen, var det inte så? Och så är det kanske, kärlek ser vackrast ut på papperet. Till exempel filmversionen av ”Kärlek i kolerans tid” (av Mike Newell, 2007) är charmerande men jämrans lång, säger en recension jag bläddrar fram.
Det kan förvåna, för regissören brukar vara snabb i vändningarna, som i ”Fyra bröllop och en begravning”, som gjordes redan på 1990-talet, inte ens ett decennium efter Márquez roman kommit ut.
Hade det varit i dag hade ”Fyra bröllop” blivit en serie och kunnat suga på episoderna hur länge som helst utan att nån hade klagat.
Serieformatet litar på att det finns skådespelarkarisma som håller och bär över slappare partier. Det är lockelsen. Och irritationsmomentet. Serierna norpar atmosfär, motiv och skådespelarfejs hejvilt av andra. Det är irritationsmomentet. Och kanske lockelsen.
Formatet vill ha av ens tid. Största morgontidningen på svenska rekommenderar inte mindre än femtio sevärda teveserier i ett nummer i början av veckan.
Nästan alla har fyra eller fem stjärnor. Det orkar jag inte leva upp till.
För två år sedan överlade jag med mig själv inför nyår, tänkte att inget skulle få vara i vägen för den kommande våren, jag skulle njuta av den som aldrig förr. Så funderade jag lite slappt, hade inget särskilt synopsis.
Viruset kom och skrev scenerna, kastade in dem hur som helst i femtioelva hopsnodda avsnitt där riktningen kunde förändras av en enda replik, en misstolkad siffra i statistiken.
Återkommande tema blev uppskjutandet, uppskjutande av allting. Uppskjutande av njutningen med våren (fast jag tror att jag njöt lite ängsligt i alla fall).
Det sägs att viruset gjort finländarna till ett naturälskande folk igen, ett gäng som älskar sjöar och skog och inte behöver Thailand lika mycket. Och så springer de som tokar i konditionstrappor.
Omvärlden har blivit tydligare. Och jag har blivit luddigare i kanten. Samtidigt har jag har blivit tydligare för mig själv och världen mer svävande och svårgripbar.
Uppdraget för 2022 blir att ta reda på formatet, mitt och världens. Det sker inte på papperet, bara genom att själv vara med.
Sjukdomen i världen tar inte slut. Koleran är inte heller borta, den lurar varje gång en naturkatastrof drabbat eller när människor satt igång ett krig. Ibland kan omständigheter påverkas, det gäller att fånga rätt ibland.
Små sår och fattiga föräldrar ska man inte förakta. Så lyder ett ordspråk från förr. Keep it real, skulle det förkortas i en teveserie.
Jag minns småkrämporna som tog fart några månader in i pandemin – öronsusningar, torra hudfläckar, klåda under ansiktsmasken.
Inne på apoteket stod jag och svamlade. Lite hudproblem, sa jag. Salvan jag fick hjälpte på fläcken, jag var nog inte ensam om den.
Och vad bättre var, en stund kände jag mig nästan adekvat och av acceptabelt format, inte för lurvig och trasig i kanten.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.