Ann-Christine Snickars 01.12.2021 05:00

Bakelser. Om de inte har bröd kan de väl äta bakelser. Eller om det var kakor. Eller briocher. Marie Antoinette sa så om de nödlidande i Frankrike på 1700-talet.

Strax därpå en rättelse. Det sa hon inte alls. För eftervärlden blev det paketerat så här. Som både och. Hon sa det hon inte sa.

Bakelser har i alla fall en substans att ta ställning till.

Det finns en stor och seriös litteratur om bakelser. Men just nu minns jag hur bakelser nämns liksom i förbigående i Annie Ernaux ”Min far”, som jag nyss avslutat. Den är en del av hennes självbiografiska berättelser som fokuserar på miljö och klass.

Historien om fadern frilägger rörelsen från det agrara till ett liv som egenföretagare i moderat (men väldigt arbetskrävande) skala. Den är strängt rapporterande, detaljrik, berättad både distanserat och med emotionell hetta. Det utspelar sig i Frankrike men är igenkännbart där samma utveckling skett.

Pappans matvanor är en klassmarkör. ”Majonnäs, tillkrånglade såser, bakelser ingav honom avsmak.” Med mamman kan dottern/berättaren ta avstånd från pappans värld genom att åka till Rouen, gå i affärer och ”äta bakelser med en liten gaffel”.

Där jag växte upp var bakelser ingen produkt man noterade, vid festliga tillfällen gjorde man själv en ”fyllkaka”. Men till sin födelsedag kunde man förhandla till sig en kottkaka från Lehtonens bageri, om man spelade sina kort rätt.

Kakan var formad som en kotte och täckt av brunfärgad marsipan.

Kottkaka finns i ibland i sortimentet där jag bor nu, men jag äter den aldrig för jag vet att den skulle bli en besvikelse. Bakelser bor alltid granne med besvikelsen.

Barndomens kottkaka bakades till större helger eller på beställning, hade rena smaker och aldrig den sorgsna doft av industriframställd konditorikräm som man stöter på nu.

Det enda besvärliga med Lehtonens kottkaka var att besluta om man skulle angripa den från den avsmalnade änden, där varje bit fick med sig mycket marsipan, eller från kottbasen, där det vankades sockerkaka i generösa lager, varvade med ljuvlig jordgubbssylt.

Bakelsevärlden kan vara halsbrytande gränsöverskridande, men bakelseätarna är ett konservativt patrask som grälar om mandelspån och nyansen på glasyren.

Världen är också full av signaturbakelser som tar en med pladask eller som man aldrig faller för.

Presidentparets avlidna hund hade en egen bakelse, bergbanan upp till Kakola har också fått en. Jag tror inte jag vill smaka på dem.

Runebergstårtan delar upp mänskligheten i för och emot, pro blött eller torrt, jag blandar mig inte alls i det.

Går jag på teatern tar jag ingen bakelse i pausen, jag vågar inte riskera att eftersmaken, på gott och ont, ska sabotera andra akten.

Stadsteatern beställer alltid nya konditoriskapelser till varje större premiär, de är omtalade, festliga, dyra, spektakulära där de väntar på sitt öde i de upplysta glasdiskarna. Jag betraktar dem som en del av teaterfoajéns premiärsociologi.

Blir jag sugen på något tar jag en bulle.

Men när ”I väntan på Godot” har premiär måste jag spåra upp signaturbakelsen. Det vore lojalt med pjäsen om den inte alls fanns, är min första tanke. Premiärritualerna kräver dock sitt.

Luffarna i pjäsen är ständigt hungriga, särskilt Estragon. Enligt manus äter han på några redan avgnagda kycklingben, därtill en morot och en tugga av en rova. Han betraktar misstänksamt en svartnad rädisa.

Godot-bakelsen är täckt av ett lager mycket ljus choklad, samma färg som kokt kyckling, det känns träffsäkert. Gott också. Längst in finns lite sylt och något knaprigt.

Det blir ganska många smaker, inte så tydliga som man önskade av en bakelse, tänker jag. (Slår upp pjästexten för en slumpmässig luffarkommentar).

Estragon: Kanske inte, men det är åtminstone något.

Vladimir: Vaddå något?

Ann-Christine Snickars

Dela artikeln