Åbo Akademi står stadigt i strålkastarljuset
Processen som ledde till uppsägningen av Åbo Akademis rektor är sammansatt av lager på lager av faktorer: från trakasserier och jäv till följderna av en hårt kritiserad universitetslag.
Ljuskäglan har flackat mellan de olika elementen. Som en komplicerad väv har de medverkat till finalen i en utveckling som tagit fart vid ÅA långt innan den nådde offentligheten.
Moira von Wright tillförde i sin uppmärksammade intervju i HBL (20.11) egna ingredienser till efterspelet.
Betraktarens blick avgör huruvida von Wrights utspel uppfattas som en modig uppgörelse med ankdammen och dess provinsiella universitet eller som ett smutsigt lågvattenmärke.
Självfallet ska Åbo Akademi reagera kraftigt då påståenden om att akademin saknar processer för ekonomisk redovisning publiceras i Svenskfinlands största dagstidning.
Tf rektor Mikael Lindfelt har i såväl ÅU, Svenska Yle som HBL upprepat det självklara: att akademin, en organisation med en årlig omsättning på kring 100 miljoner, följer lagstadgade processer med både extern och intern revision.
Vad gäller von Wrights raljerande kring påstått slarv med akademins kreditkort visar HBL:s egen faktagranskning (25.11) att den praxis som hon med buller och bång förändrade vid ÅA i själva verket är i bruk vid de flesta andra finländska universitet. Den går ut på att professorer kan betala utgifter i samband med konferensresor med universitets kreditkort, men att de självklart ska redovisas och godkännas i efterhand med kvitton.
Att göra rubriker på ÅA:s starka koppling till SFP är som att slå in öppna dörrar. Redan i inledningen till 100-årshistoriken ”Åbo Akademi och samhället” (2018) konstaterar skribenterna Anders Ahlbäck och Henry Nygård: ”Åbo Akademi har också haft ett säreget förhållande till Svenska folkpartiet. Knappast något annat universitet i Finland har haft så närstående och exklusiva relationer till en specifik grupp av politiska beslutsfattare som Åbo Akademi.”
Senare i historiken nagelfar Ahlbäck centrala skeenden där SFP spelat en betydelsefull roll för akademins utveckling och fortlevnad.
Givet att förhållandet är både välkänt och dokumenterat ska det naturligtvis inte betraktas som oproblematiskt. Närhistorien har visat att kopplingen är en högspänningstråd som med jämna mellanrum darrat till så kraftigt att utslaget synts också i medierna.
Dessutom behöver det knappast ens sägas att långt ifrån alla av akademins över 1200 anställda och 5000 studenter röstar på SFP. Tf rektor Mikael Lindfelt lyfte till exempel i ÅU (22.11) fram att 24 procent av akademins forskare och lärare är utrikesfödda.
Att en fjärdedel av den forskande och undervisande personalen rekryterats utanför Svenskfinland är i sig ett slags kvitto på att vetenskapliga meriters betydelse vid tillsättandet av tjänster.
I ”Åbo Akademi och samhället” skriver Anders Ahlbäck och Henry Nygård om den ekonomisering av universitetsvärlden som tog fart – inte bara i Finland – på 1990-talet. Termen syftar på ett komplex av förändringar där forskning och utbildning allt kraftigare anpassats till samhällsekonomiska behov, med universitetens finansiering som främsta styrmedel.
Den nya universitetslagen som trädde i kraft år 2010 är ett slags kulmen på denna utveckling. En av Finlands ledande experter på universitetslagen, professor emeritus i förvaltningsrätt Olli Mäenpää, uttalade sig i ÅU den 15.10 kring hur den nya lagen förutsätter ett nytt slags strategiskt ledarskap vid universiteten. Centraliseringen av makt – bland annat till rektor – är ett faktum. Det kollegiala beslutsfattandet, med långa traditioner vid europeiska universitet, har fallit i skymundan.
Professorer, lärare och forskare har förlorat inflytande över universiteten.
I floran av rubriker och kommentarstrådar kring Moira von Wrights fall är det skäl att komma ihåg att det var ett kollegialt valt forum som redan ett halvt år efter von Wrights tillträde lyfte ledarskapsproblemen till intern diskussion vid Åbo Akademi.
I ett och ett halvt år fördes regelbundna diskussioner mellan rektor, styrelsen och det demokratiskt valda universitetskollegiet. I september 2021 blev dessa diskussioner kända för ÅU:s läsare.
I det val av nytt universitetskollegium som förrättades vid ÅA den 10 november hade 1316 anställda rösträtt. 57 procent röstade.
Det nya universitetskollegiet som tillträder den 1 januari har – i enlighet med universitetslagen – inga breda maktbefogenheter. Förutom att ta på sig rollen som vakthund – vilket de senaste två åren visat vara möjligt – ska universitetskollegiet dock fortsättningsvis bland annat årligen godkänna akademins bokslut och bevilja ansvarsfrihet för styrelsemedlemmar och rektor.
I ljuset av att en bild nu spridits av Åbo Akademi som ett universitet med tvivelaktiga ekonomiska processer ligger ansvaret tungt på universitetskollegiets 24 nya medlemmar att lyfta fram eventuella oklarheter.
Universiteten har blivit allt mer centrala institutioner i det senmoderna samhället. Därför kommer offentlighetens strålkastarljus också fortsättningsvis att vara riktat mot dessa organisationer i 100-miljonereurosklassen.
Svenskfinlands största institution, som dessutom lyder under offentligrättsliga principer, kan varken nu eller i framtiden föreställa sig en slutenhet bortom den mediala uppmärksamheten. Den gånga höstens nyhetsrapportering har också med all tydlighet visat på styrkan i många röster i den finlandssvenska pressen – inklusive insatserna från public service-bolaget.
Det här var nog en bra analys. Sen är det nog vanligt även i företagsvärden att man väljer en chef som inte lyckad, och dumpar densamma. Självklart att samma kan hända i ett universitet. Ingenting att dessmera orda om, baraxse framåt.