Krister Lindberg 18.11.2021 18:02

Filmen om de otroligt framgångsrika och berömda tennisspelarna Venus och Serena Williams handlar om deras barndom. Och deras far Richard Williams, i första hand.

Familjen Williams arbetar hårt dygnet runt i Compton nära Los Angeles. Tennis var en vit sport utövad av rika vita, då i början av 1990-talet.

Svarta flickor hade inte tillträde till klubbar och banor, än mindre tillgång till riktiga tränare. Flickorna Venus (Saniyya Sidney) och Serena (Demi Singleton) får lov att träna på före detta tennisbanor med mamma (en nyanserad Aunjanue Ellis) eller pappa (Will Smith med Oscars i blick) som lärare.

Tennis och framgång var för Richard Williams, av outgrundlig anledning, en fix idé. Två av hans fem döttrar skulle till vilket pris som helst bli världens bästa och rikaste. Och blev det.

Den familjefar som Will Smith så skickligt porträtterar är komplex. Han är på gränsen till outhärdlig men samtidigt fascinerar han till den gadd att vi ser filmen och följer handlingen med ökat intresse.

Slutscenen är direkt spännande men fram till dess är manuset ganska förutsägbart och tamt.

Vi förvånar oss mest över de metoder och beslut kung Richard utövar och tar. Och att barnen orkar. Vilket självförtroende de har, vilka fina skådespelare.

Träna i regn och solsken. Efter skolan; de ska vara bäst också där.

Filmen är tillräckligt lång för lite tids- och samhällsskildring.

Sådant sopar regissören Reinaldo Marcus Green under mattan, det är den amerikanska drömmen som gäller. Jobba hårt och så vidare. Ta emot stryk och misshandel och fortsätt jobba. Vi ska visa att ni alla har fel.

Filmens Williams är en egoistisk, ställvis motbjudande fårskalle. Mellan raderna framgår det att han har utomäktenskapliga gossebarn.

Hans fru påpekar hur grymt självcentrerad han är. Verklighetens tenniskung lär ha varit hundrafalt värre, men döttrarna respekterade honom, eljest skulle det väl inte ha slutat som i en saga. Så blev det i verkligheten och så i filmen.

Övriga premiärer

Filmen ”Omerta 6/12” i regi av Aku Loihimies är snygg. Den ser dyr ut med alla fina interiörer och exteriörer, med internationella skådespelare, med explosioner, biljakter, blodbad och kulregn.

Snygg men sällan skådat opersonlig. Berättelsen saknar huvudpersoner eller folk att känna för, än mindre med. Internationella terrorister tar sig proffsigt in i presidentens slott under självständighetsfesten och kidnappar värdparet plus ett antal europeiska högdjur.

Jasper Pääkkönen är en opersonlig EU-agent som får i uppdrag att rädda världen, här och där och i Belarus. Sammanhang och spänning, personregi och humanism, allt drunknar i action i världsklass.

Pressbild

En äldre man går bort efter en tid med Alzheimers och familjens kärlek. En gång var fransmannen politiskt aktiv med rötter och själ i Algeriet. Vad lämnar han i arv till döttrar, barn och barnbarn. Algeriska DNA?

Huvudpersonen (Maïwenn, som själv har algeriskt påbrå) söker sin riktiga identitet. Bland annat med dna-test. Men mest med ett otroligt högljutt gräl med släktingar. De skriker och gormar, de är oense om allt från kista till minnestal. Ingen är i våra ögon närapå ens normal. Bara morfar var normal, på gamla dar.

Filmens början är sympatisk. Men sedan. Fanny Ardant spelar huvudpersonens otrevliga mor. ”Jag hatar dej, rör mej inte, du luktar illa”. Och det blir bara värre i filmen ”Arvet” av Maïwenn, regissören som tidigare gjort fina filmer om identitet där person höjs över det privata.

Krister Lindberg

Dela artikeln