Ann-Christine Snickars 16.11.2021 11:49

Tolkiens berättelse om Bilbo, och hur han väljs att vara spjutspets i återerövrandet av dvärgarnas skatt, är Stadsteaterns megasatsning i höst.

Storyn är mindre än i ”Taru sormusten herrasta” som sattes upp 2018 och var en snudd på megalomanisk historia som räckte i fyra timmar.
Men det är inte utan att ”Hobitti” är större och vackrare, i alla fall proportionellt sett. Knappa tre timmar av sitt liv får man ge till den, det är en rätt normal helaftonspjäs.

Ett Tolkien-fan gör det med glädje, och den som eventuellt bara är medföljare får valuta för pengarna senast inför draken, kanske det mest magnifika som tagit plats på Stadsteaterns scen.

Det är imponerande att regissören Mikko Kouki och alla hans medarbetare har rott allting iland.

Ett massivt tekniskt teatermaskineri bakom

Den magiska ringen introduceras i berättelsen om Bilbo, men den har ingen sammanbindande roll här, den blir mest referens. Det kan till och med vara svårt att se Bilbo som huvudperson, i centrum är i stället äventyret, den riskfyllda resan med bestämt men svåruppnåeligt mål.

Det är just det som är attraktionen när man sätter upp historien som levande teater. Skådespelarna måste underordna sig det, hjälten får lov att vara mindre än äventyret.

Tolkiens syn på hjältar är inte heller så enkelspårigt svartvit, det ska man räkna till hans fördel. Minuset är omständligheten i berättandet.

Det kan man å andra sidan göra något åt på teatern: man bygger scener, håller igen på pratet.

Det gör man med den äran på Stadsteatern. Teemu Loikas scenografi ser jag som den viktigaste aktören. Den lyfter också det viktigaste hos Tolkien, berättelsens värld.

Man bevittnar i regel inte heller stelbenta scenbyten utan sceneriet förändras inför ens ögon, hisnade effektfullt, som när den dunkla skogen öppnar sig med sitt oöverskådliga djup, eller med förledande synvillor och element med perfekt skyddsfärg, som när trollen – som vi trodde var klippblock – plötsligt börjar röra på sig.

Bakom allt detta finns förstås inte bara en eller ett fåtal personer, utan ett massivt tekniskt teatermaskineri som bara till en del sköts med förprogrammerade effekter. Många händer och fötter behövs.

Tolkienhistorierna har blomstrat i filmmediet, men intensiteten i upplevelsen utanför skärmen kan vara en överraskning.

Till sin hjälp har föreställningen en cirkusensemle, som rycker in i stridsscener och gestaltar allehanda oknytt som uppenbarar sig på vägen.

Häftigast är jättespindlarna, farliga, snabba, akrobatiska.

Den som har spindelfobi måste förvarnas.

Pyrotekniken har också sin plats i föreställningen, använd med precision. Men det finns ett par ögonblick då man duckar och känner hettan. Så måste det kännas att närma sig en drake. Den är skapad i dockteaterteknik av Pia Kalenius som står för föreställningens dockdesign.

Dess delar fyller hela scenen, överväldigande. Vackert också.

Teatern har bedömt att elvaåringar och uppåt lämpar sig som publik, men man gör rätt i att rekapitulera sin egen och sällskapets känslighet. Själv påverkas jag starkt av manipulationer av ljus och dunkel och Jari Teivainens ljusdesign går inte av för hackor!

Gandalf måste ha karisma

En del av det monumentala som karaktäriserade ”Taru sormusten herrasta” har funnit en lättare rörlighet i ”Hobitti”. Många från den tidigare uppsättningen är också med nu.

Trollkarlen Gandalf är som förväntat inkarnerad av Mika Kujala.

Gandalf är knepig som teatergestalt, ofta står han ju bara där med sin kombinerade vandrings- och trollstav och lägger ut texten. Då är det bra att Kujala har en karisma som sipprar ut genom den grå manteln. Självskriven som Gollum är Miska Kaukonen, men nu är hans medverkan begränsad till en episod där han är ensam på scenen med Bilbo.

Gollum-Bilbo-episoden blir som ett mellanspel – fastän viktigt – som pekar mot den storvulna fortsättningen. I övrigt är scenerna kollektiva, bäst blir det när de gestaltar rörelsen framåt och alla har sitt att bidra med.

I stridsscener eller andra konfrontationer har filmen med sina panoreringar och close ups ett försprång. Men teatern vinner när det gäller laddad närvaro och scenisk wow-upplevelse.

Rollbesättningen i Tolkienäventyren innehåller mest grabbar, det har intill tristess upprepats. Bilbohistorien har särskilt ont om kvinnor, tillkomsttiden reflekterade nog inte över att äventyraren kunde vara kvinna.

Att i dag tänka på Bilbo som något annat än kille skulle fungera. Å andra sidan vilar också det traditionella tänkandets tyngd över berättelsen, och jag hör redan protesterna.

Nu har Minna Hämäläinen och Ulla Reinikaninen i alla fall tagit plats i två av de namngivna rollerna och härjar runt som Kili och Fili. Och cirkusensemblen är tjejdominerad – utan dess insats hade föreställningen stått sig slätt.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln