Krister Lindberg 12.11.2021 10:10

Den finska filmen ”Guled & Nasra”, som är inspelad i Djibouti och på somaliska, är en saga. Eller en i bild skickligt återberättad muntlig folksaga.

Samtidigt en realistisk berättelse om kärlek och om en kärleksfull familj mitt i en fattigdom vi inte kan föreställa oss. Vi blir överösta av skönhet; se landskapen, se människorna.

Guled (Omar Abdi) är 45 år och bor ett skjul av korrugerad plåt med sin vackra och temperamentsfulla fru Nasra (Yasmin Warsame) och trotsiga tonåriga sonen Mahad (Kadar Abdoul-Aziz Ibrahim).

Guled gräver gravar åt de fattiga och förtjänar en slant förutsatt att någon dör. Guled och Nasra är lyckliga tillsammans medan sonen trotsar far och skolgång.

Men Nasra är svårt sjuk; om hon inte opereras genast dör hon. Femtusen dollar skulle ingreppet kosta.

Familjefadern beger sig på en oändligt lång vandring över berg och genom öknar, med en sko, ingen mat, inget vatten.

För att hämta sin andel av familjens tillgångar; ett dussin getter. Gamla mor, bröder och byäldste motsätter sig och med våld. Guled har ju ett förflutet.

Manusförfattaren och regissören Khadar Ayderus Ahmed hittar det goda och de osannolikt goda människorna på överraskande håll. De onda likaså.

Berättelsen har en finstämd humor men vi blir ändå påminda om faran med fundamentalism vad gäller religion, i det här fallet tradition i by eller familj. Vi får stifta bekantskap med en osannolik fattigdom i ett mycket litet land med många rika.

Fotografen Arttu Peltomaas hypnotiskt fina bilder gör misären uthärdlig och människorna vackra.

För finska filmare är ”Hollywooddramaturgi” fult och förhatligt. Det struntar den finsk-somaliska manusförfattaren i!
Kreativt och nytänkande utnyttjar han den klassiska berättarkonsten och skapar i detalj framåtrörelse, trovärdighet, humor och engagerande karaktärer. Med en egentligen ganska så tunn historia i en minimalistisk film. Sympatiskt.

Filmen är värd alla utmärkelser runt om i världen den fått och kommer att få. Kanske en Oscar?

Övriga premiärer: Comback trail och animationen Jorden runt

Pressbild

Den senaste filmen går med förlust och producenten Max Barber (Robert De Niro) är skyldig maffiabossen (Morgan Freeman) enorma summor.

För att säkerställa inkomsterna (livförsäkringen) i nästa film gör producenten allt för att få livet av den alkoholiserade skådespelaren (Tommy Lee Jones) som överlever alla otroliga stunt, allt farligare, och gör i sin nyfunna hänförelse filmen till en kioskvältare.

Som komedi kunde George Gallos film vara roligare, men de otroliga skådespelarna är värda vår beundran och visst är berättelsen en satir närapå; folk dödas ju vid inspelningar nu för tiden, hur och varför frågar vi oss. Och vem ger och gör pengar i drömfabrikerna numera.

Animation tar oss jorden runt

I den fransk-belgiska animationen, återigen en filmatisering av Jules Vernes ”Jorden runt på 80 dagar” är Passepartout en liten silkesapa och Phileas Fogg en gänglig grön groda.

Apan bor i räkornas stad ty mamman tycker djungeln är stökig.

Vadslagning och en lång resa tur-retur tar vid. Några lustigheter här och där men äventyret får aldrig fart, manusförfattarens fantasi skenar och vår går i stå. Fart och fläng men likgiltigt även om prinsessan är gullig.

Krister Lindberg

Dela artikeln