Bry dig om dem som bryr sig
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I slutet av september släppte vårdarfacket Tehy svaren på en enkät som de gjort bland vårdarna under sommaren. Resultatet – att runt nio av tio vårdare under 30 har funderat på att byta bransch – är inte bara alarmerande, det är rent utsagt ett dråpslag för Finland som välfärdsland.
Vi talar om en bransch som redan är gravt underbetald jämfört med de nordiska grannländerna, trots att den kräver en högskoleutbildning på tre och ett halvt år.
En bransch som redan innan coronapandemin var effektiverad och maximerad så långt att sjukskötarna inte hann tala med patienterna och skötarna inte sköta om åldringarna.
En bransch som av någon outgrundlig anledning räknas som ett yrke för barmhärtiga samariter – de som hjälper andra för eget välbefinnande. ”Vill de inte vara vårdare kan de alltid välja något annat yrke”, är logiken.
När coronan svepte in över världen och alla fick stanna hemma, då fick de lägga i en växel till. Vi som satt hemma framför datorn applåderade, någon sjöng från balkongen. Tack tack.
Nu har vi tagit livet av alla barmhärtiga samariter. Kvar finns bara skalet av personer med vetskapen om att de kämpar motströms i ett samhälle som vägrar bry sig om dem som bryr sig. Och de orkar snart inte kämpa längre.
Vad händer när en stor del av de som börjar tröttna faktiskt lägger av? När de kastar latexhandskarna och munskydden på hyllan och går i väg och faktiskt börjar göra något annat, som de har fått höra att de kan?
Vi ser redan smakprov på framtiden i kölvattnet av coronapandemin. När sjukhusen fylls av de som behöver intensivvård, så stannar allt annat på sjukhuset av förr eller senare. Det börjar med mindre ingrepp, saker som man tar för givet. Ögonoperationer, knäoperationer och liknande som inte är livsavgörande, men som ökar livskvaliteten.
Förr snarare än senare så sprider det sig till ingrepp som påverkar större saker i livet; en fördröjd fertilitetsbehandling, som gör så att ett par som verkligen vill ha barn inte kan få det, eller en havandeskapsförgiftning som inte upptäcks i tid.
Det är alltså inte bara vårdarna som måste stå på barrikaderna för deras välmående. Vi måste också göra det. Det är vi som får vården.
Vårdbranschen behöver högre löner – det är helt klart – men framför allt behöver de fler vårdare, fler kollegor som delar på arbetsbördan, som hinner ta hand om patienter och klienter. Som gör så att de giftiga arbetsklimaten blir uthärdliga igen.
Och om de inte ens får det, så är det inte de som lider – de kan hitta nytt jobb. Det är vi som lider – vi kan inte hitta några fler som bryr sig.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.