Ann-Christine Snickars 11.10.2021 16:27

Kvinnor över femtio, syns de som grupp mest som publik för kulturevenemang? Där sitter de i alla fall säkert. Men under min livstid (som började i mitten av 1900-talet) har kvinnor med allt större självklarhet tagit sig in på samhällets olika områden.

Kvinnans biologi är det däremot knepigare att tala om.

Inte för att det skulle vara tabu i sig, utan för att klimakterium och menopaus hanteras som ett personligt problem, snudd på nederlag i en värld som värderar unga kvinnor högst. Hur problematiskt är inte det, för alla?

Med jämna mellanrum möter vi artikelserier eller scenföreställningar om klimakteriet – nästan som om det vore en nyhet. Det har varit stoff för en scenshow långt före Stadsteaterns ”Kysy siskolta” (Fråga en syster) som skapats efter en idé av Satu Rasila och regisserats av henne för teaterns lilla scen.

Vi minns att Johanna Ringbom startade Teater Josefina med en monolog om det för drygt tjugo år sedan. Och just nu finns en klimakteriemonolog på Svenska Teaterns repertoar.

Inspiration till ”Kysy siskolta” fick Rasila genom en uppdatering på sociala medier, sen rullade det på. Men föreställningens ryggrad är sången. Som sångtextförfattare står kompetenta Susanna Haavisto, ibland ensam, ibland tillsammans med Rasila.

Klimakteriet måste vara underhållande

Musiken är av Anna-Mari Kähärä, som tillför variation genom sin lek med olika musikstilar, alltid med ett robust grepp. Det genererar också en mer omedelbar humor än den som finns i tablåerna däremellan, bäst karaktäriserade som utbyggda mellansnack.

Att tala om klimakteriets mödor och möjliga glädjeämnen kan mycket väl göras humoristiskt, men man tänker också lätt att kvinnors tal om specifikt kvinnliga frågor tycks behöva en viss underhållningspotential.

Annars orkar ingen höra. Det är trist.

Det må vara provokationen med ”Kysy siskolta”. Föreställningen kryssar mellan att yttra sig mer kollektivt i sångnumren, ett drygt dussin, eller individuellt, i de enskilda historierna däremellan. Ibland glider de dramaturgiska greppen över i varandra.

Motiven är inte heller strikt avgränsade till efter de femtio, utan kan innehålla allt vad en kvinna minns från sitt liv, burleska menshistorier eller förtvivlat sorgliga missfall inkluderade.

En del historiskt finns med, till exempel föreställningen om en ”vandrande livmoder” och ursprunget till diagnosen hysteri. Då är synvinkeln renodlat ironisk.

”Kysy siskolta” liknar bra mycket den klassiska krogshowen, där är musiknumren är det bärande. Alla medverkande skådespelare (se faktarutan!) är också lysande stjärnor i sången.

Precis alla, och det är en njutning att höra dem.

Volymen kan ibland dras upp till musikalnivå och inkludera koreografi och allt. Då blir ljudstyrkan (som känns som ett statement) snudd på för väldig för teaterns lilla scen.

Men under gång differentieras soundet och i andra avdelningen finns till exempel ”Äitien ketjussa” (En kedja av mödrar), som har en nästan smeksam ton och understryker att en kvinna kan vara mamma eller inte, alltid är hon ändå någons dotter.

För män skulle upplevelsen förmodligen bli lite mer lärorik och omskakande

Höjdpunkt är också ”Vatsarauhanjulistus” (Magfred!) som ställvis imiterar liturgiskt sångsätt och kräver att andra (kvinnor) en gång för alla slutar att kommentera magars utseende och att elakt fråga om graviditet när sådan uppenbarligen inte är aktuell.

Ännu häftigare är ”Peilit on perseestä”, som är en trumsession där publiken till slut får skrika med i omkvädet – speglar suger!

Men vackrast är kanske den allra sista sången ”Tomua” (Stoft) där kvinnans livsspann inkluderas i mänsklighetens, ödet är ju detsamma för alla. Vi finns en stund, sen är vi stoft.

Publiken kommer uppenbarligen genomgående att bestå av kvinnor. Reaktionerna är igenkännande. För män skulle upplevelsen förmodligen bli lite mer lärorik och omskakande.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln