Pia Heikkilä 08.10.2021 04:00

Varje år får 5000 finländska kvinnor bröstcancer.

Carina Norkonvuo i Åbo är en av dem. Ögonblicket då beskedet kom har etsat sig fast i minnet. Det var skolavslutning och Carina skulle fira dagen med sina två tonåringar och sin pojkvän.  

Men feststämningen kom av sig.

— Jag blev alldeles lamslagen av telefonsamtalet, säger Carina.

Trots att bröstcancer är den vanligaste cancerformen hos finländska kvinnor –  var åttonde insjuknar – och trots att prognosen är god drabbar ett cancerbesked obönhörligt hårt.  

Förträngde knölen i bröstet

Intresset för att delta i mammografi har på senare tid minskat – tidigare hörsammade 90 procent av kvinnorna kallelsen till mammografi, nu är andelen 80 procent.

I Åbo kallas 50-68-åriga kvinnor till mammografi. Till dem hörde inte Carina Norkonvuo: hon var 45 då hon kände av knölen i högra bröstet. Till en början försökte hon bara skjuta ifrån sig upptäckten.

— Jag tror att jag försökte förtränga knölen för att min mamma hade gått bort i ovariecancer bara ett och ett halvt år innan. Jag ville inte veta av det, säger Carina.

”Glad åt varje euro i skatt jag betalat”

Men då diagnosen stod klar gick det inte längre att blunda. Carina imponeras av den smidiga vårdkedjan som följde. Året var 2016 —  långt före coronapandemin och dess följder för hälsovårdssystemet.

— Då man blir allvarligt sjuk fungerar vården i vårt land. Så upplevde jag det, och jag gläds åt varje euro i skatt som jag har betalat under årens lopp, säger hon.

Undersökningarna ledde fram till beslutet att högra bröstet ska opereras bort. Det skedde i juli, mindre än två månader efter diagnosen.

-Visst kändes det konstigt, men att förlora sitt ena bröst var ändå ett billigt pris för att rädda livhanken, säger Carina.

Operationen gick bra och resultatet var gott, trots att Carinas tumör visat sig vara av en aggressiv sort.

Känslorna var ändå hela tiden på ytan. Detaljer kunde få symbolisk betydelse.

— Till exempel att ÅUCS canceravdelning ligger i bottenvåningen, man måste ta en trappa ner. Det kändes på något sätt opsykologiskt, att man går nedåt för att träffa läkaren.

Sjuksköterskornas stöd

I augusti inleddes cytostatikabehandlingar som varade hela hösten. Trots att det var tufft har Carina också ljusa minnen av hösten 2016.

— Personalen på canceravdelningen, sjuksköterskorna, var alldeles underbara! De var ljuvliga och så smidiga i allt de gjorde, säger Carina tacksamt.

Hon arbetar själv inom en kvinnodominerad bransch där man ständigt får ge av sig själv, bjuda på sin personlighet. De 17 senaste åren har Carina jobbat som barnskötare i Sirkkala daghem och förskola och många är de Åbobarn, föräldrar och familjer som fått ta del av den värme och glädje hon utstrålar.

Sökte alla ljusglimtar

Hösten 2016 kändes dock livsglädjen ofta långt borta. Den egna spegelbilden av en kvinna som tappat allt hår var en obehagligt konkret påminnelse om situationen hon befann sig i.

— I spegeln såg jag en sjuk människa. Jag började undvika speglar. I tre år efter sjukdomstiden ville jag inte titta mig själv i spegeln, säger Carina.

Tröst i det jobbiga hittade hon hos barnen, pojkvännen, släktingarna och nära vänner. Men saknaden efter mamma, som gått bort år 2014, var svår. Åren innan den egna sjukdomstiden hade varit omvälvande med skilsmässa och ensam vård av två tonåringar. Sommarstället i Pikis krävde att hon tog allt mera ansvar. Cancerbehandlingen satte igång menopausen med dundrande fart – och därav följde allt från svettningar till dålig sömn.

Alla slags ljusglimtar var välkomna. En alldeles speciell form av tröst hittade Carina i väninnan Annes familjs hund, dvärgschnauzern Hippe.

— Hippe var – och är – otroligt viktig för mig. Jag fick ”låna” Hippe som motivation till att komma ut och röra på mig då det var som jobbigast med cytostatikabehandlingarna. Och det var en så skön känsla då Hippe tassade fram för att lägga sig på min mage då jag vilade efteråt, säger Carina.

Pia Heikkilä

Tillbaka till jobbet

Ungefär ett år efter operationen kunde Carina återgå till jobbet: först på deltid, vilket visade sig vara ett klokt beslut. Denna vecka har hon varit på den årliga kontrollen – som i hennes fall fortsätter ännu två år till. Carina deltar i en bröstcancerforskning som leds av docent Riikka Huovinen vid ÅUCS.

En bröstrekonstruktion gjordes efter operationen. Carina tvekade till en början – behöver man nu ett silikonbröst? – men har inte ångrat sig.

Cancern gav skinn på näsan

Att genomleva en svår sjukdom ger perspektiv. Man blir inte en bättre människa, men erfarenheterna sätter spår.

— Till naturen har jag alltid varit den som vill behaga andra, som sätter egna behov åt sidan för andras. Cancern har gett mig skinn på näsan! Jag viker mig inte längre, säger Carina.

För 30 år sedan studerade hon till barnskötare vid Folkhälsans barnavårdsskola i Helsingfors. Den var världens bästa säger Carina – men nu tänker hon gå vidare. I en ålder av 50 år har hon inlett studier för att bli behörig lärare i småbarnspedagogik.

Det tackar hon Åbo Akademis distansutbildning för. Kommunerna ropar på behöriga lärare i småbarnspedagogik och Carina njuter av att förkovra sig, trots stressen med studier vid sidan av det dagliga arbetet.

–Jag är glad åt att möjligheten till utbildning ges till oss som redan verkar i branschen, som vet vad arbetet kräver, säger Carina.

De unga och nyutbildade kanske chockeras av den krävande dagisvardagen. Men den som har livserfarenhet tål både smällar och kan ta distans. Varken livet eller jobbet kan någonsin vara perfekt.

— Jag bekymrar mig inte längre det minsta över att man bara blir äldre. På min födelsedag tänker jag istället: Yes! Jag får fylla år igen!

Pia Heikkilä
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln