Åbo bör ta försiktiga steg mot sina grannar
Varför vill vi flytta, varför vill vi bo kvar? Teorin om detta, push-and-pull-modellen, är över femtio år gammal. Många faktorer spelar in då man tar beslut om att flytta till en annan kommun. Alltid går det inte ens att precisera vad som avgjorde valet.
I Åbo kan en orsak säkert vara de långsamma tillståndsprocesserna. Vem orkar vänta länge då det borde byggas nytt, byggas om eller göras något som på annat sätt kräver tillstånd? Den som besöker något av regionens byggvaruhus kan mellan hyllorna höra hur Åbobor som träffar bekanta byter erfarenheter om vad de tror om tidtabellen för sina tillståndsdokument.
Det skämtas friskt om saken, för vad annat kan man göra? Nå, flytta bort, såklart. Vilket säkert somliga gör. En klar push-faktor, inte sant?
En annan push-faktor i Åbo är säkert daghems- och skolläget. Hur många tillfälliga lokaler finns det inte nu? Den som ska redogöra enbart för var alla svenskspråkiga barn är, får jobba en stund för att få alla pusselbitar på plats.
Visst, det finns nya lokaler och viktiga beslut om andra lokaler, så vi går mot bättre tider, men ovissheten har säkert fått många att undra om Åbo verkligen är hemstaden också i framtiden. Nya nyheter om mögel- och fuktskadedrabbade fastigheter kan vara avgörande.
Här kan vi titta på två av grannarna, S:t Karins och Masku. Eller ska vi tala om konkurrenterna? De ligger så nära att man nästan kan säga att de i praktiken är stadsdelar i Åbo, då man tänker på hur korta avstånden är och hur folk rör sig.
Stadsdelar i Åbo borde de två också ha blivit i den vision som Åbo stadsfullmäktige hade 2013, i det utlåtande som staden då gav Finansministeriet. Men så kom den stora kommunfusionscirkusen av sig.
De två konkurrenterna är hur som helst verkliga närgrannar. Från Salutorget i Åbo är det sju–åtta kilometer till S:t Karins centrum och knappt 18 kilometer till rondellen där motorvägen går genom Masku. Det handlar om korta avstånd. I Egentliga Finland arbetspendlar folk kortare sträckor än i flera andra landskap.
Push-and-pull-faktorerna verkar i alla fall ha en klar effekt då det gäller var människor bosätter sig. S:t Karins lockar särskilt folk i arbetsför ålder och med små barn. Det här rapporterade tidningen Kaarina-lehti i augusti. De som bor i staden betalar också näst mest skatt i hela Egentliga Finland.
De som betalar mest skatt hittas i Masku. Vi kan bara gratulera kommunen för den lyckade marknadsföringen. Dessutom har Masku en slogan som på något vis känns så rätt jämfört med så många andra kommuners: ”Bygg dina drömmars liv i Masku.” Trevligt.
Detta Upplägg – Åbo-S:t Karins-Masku – för tankarna till huvudstadsregionen. För det första är det inte långsökt att dra paralleller mellan S:t Karins och Esbo. Att ligga granne med en stor stad, och själv ha en stark dragningskraft, är ett lyckat koncept.
Sedan har vi lilla Masku, som givetvis då kan klassas som vår regions Grankulla. Kommunen har visserligen ingen rabatterad kommunal skattesats, men det är här man hittar höginkomsttagarna. Som sagt, Maskuborna betalar mest skatt i regionen.
Befolkningsstatistiken är också avslöjande: I både S:t Karins och Masku är andelen barn i åldern 0–14 år klart större än i Åbo. Och igen: samma upplägg gäller för Helsingfors-Esbo-Grankulla. De sistnämnda två har klart fler barn än Helsingfors.
Många barn innebär såklart en ekonomisk utmaning. Det ska byggas daghem och skolor, men det är en bra satsning på framtiden. Vi kan också fråga oss hur Åbo stad med sina få barn inte har klarat av att hålla daghem och skolor i skick?
Frågan inställer sig: är det på sikt hållbart att städer och kommuner utvecklas väldigt olika då det gäller befolkningen? Åbo anser inte detta.
I maj sade stadsstyrelsen ja till ett ”principbeslut om att utveckla regionalt samarbete”. Det ska förhandlas om detta med S:t Karins, Lundo, Nådendal, Reso och Rusko. Masku är alltså inte med (i alla fall inte än).
Målet är en ”samkommunsmodell”, enligt beslutet. Kommunerna har fört förhandlingar om ett sådant samarbete redan i ett par års tid.
Det nya samarbetet skulle handla om gemensam intressebevakning och planering, lite på samma sätt som man gör i Tammerforsregionen. Det finns också ett mål om en ”tätare och mer homogen regional utveckling” (citat ur stadsstyrelsens beslut).
Få ord, men en väldigt stor sak. När Åbo står inför lite samma befolkningsutmaningar som Helsingfors behövs mycket försiktig diplomati och genomtänkta argument för att de andra ska övertygas att kommunerna tillsammans kan skapa en ännu starkare pull-effekt. Åbo bör hur som helst ta mycket försiktiga steg när man närmar sig sina grannar. Kanske till och med Masku vill vara med?
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.