Ann-Christine Snickars 03.10.2021 13:58

Om man heter Siri, kommer från Finland och utbildar sig till skådespelare i Sverige, då måste rollfiguren (och den biografiska) Siri von Essen för eller senare trilla ner i knäet på en som en mogen frukt. Eller träffa en som en hård boll i huvudet.

Mellan Siri von Essens och Siri Fagerudds födelseår ligger nästan ett och ett halvt sekel. Samtidigt är det hisnande nära. I pjäsen ”En försvarares dårtal”, som travesterar titeln på den store dramatikerns skandalbok ”En dåres försvarstal”, svarar Siri Fagerudd för både text och tolkningar.

Regissören Melody Parker och skådespelaren Johan Fagerudd anges som yttre stöd i scenarbetet, den styrande regin är Siri Fagerudds egen. Hon fick sin examen från Stockholms dramatiska högskola 2019.  

Mer än distinkta roller är upplägget som en rannsakning som tar sats i historien, en pjäs för en kvinnoröst. ”Den store dramatikern” nämns inte vid namn, hänvisas bara till som ”mitt ex”. Siri Fagerudd är också suveränt bra på att blixtsnabbt förflytta sig till nya nivåer, klättra över åren, vara i 1800-talet eller i nuet, växla mellan indignation och klarsyn och steglöst alltmöjligt annat däremellan.

Själva snabbheten är ryggraden i attacken. Den som ger sig på ”En dåres försvarstal” har just inget annat att välja på, för den är uppbyggd enligt en djävulsk advokatyr, fastän retoriskt och språkligt förödande förförisk. Dess syfte är att förgöra alla andra perspektiv än det egna, den tillåter sig alla tricks.

Det finns också ett läckert spår av antydd grabbparodi i ”En försvarares dårtal”. Hur Siri Fagerudd hanterar ölburkarna – det är ett snyggt precisionsarbete, i sig väl värt att gå och kolla in! Här slinker några svajigt placerade förtroligheter fram: ”Mitt ex sa att jag var alkoholist bara för att få vårdnaden om barnen!”.

1800-talets Siri går igen på Sverigebåten där hon tvingas ta jobb som karaokestjärna. Hon kvitterar förnedringen med att ta för mycket plats. På scenen tar det sig uttryck till exempel i att Fagerudd påbörjar ett karaokenummer (som är en av de låtar Amy Winehouse gjorde mest känd) som en lite trevande fyllesång, låter den övergå i en djupt känd nykter tolkning. Det är vackert och sorgligt.

En stund innan har Siri-personen dragit sig till minnes hur den upphöjda konstnären Albert Edelfelt karaktäriserade henne i ett brev hem till mamma: som ett ostämt piano. Exemplet visar att det inte var bara exet som var motståndaren, den manligt dominerade konstnärskåren tålde just inte konkurrens och försvarade gemensamt positionerna.

Därför är Siris tanke om det stöttande konstnärsäktenskapet så hjärtskärande.  Föreställningen börjar med att Fagerudd med tavelkrita skriver tre ord om det på scengolvet. ”Jämställdhet” är ett av dem. Men handen som för kritan visar att besvikelse redan finns inbakad i erfarenheten.

”En försvarares dårtal” handlar förstås om mer än svek i arbete och kärlek, om hur en kvinna får stå tillbaka när männen strindbergar sig fram. Det handlar om rätten att ta plats i nuet, fylla sin plats på scenen. ”Men kanske ni hellre skulle gå på bio eller på en musikal?” kastar hon utmanande fram mot publiken.  

Gestaltningen är sjok av associativa monologer som får interpunktion och skjuts av ett exakt doserat kroppsspråk. Föreställningen går på mindre än en timme, känns om en session scenisk kickboxning, femtio minuter av utfall och alert motstånd.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln