Höstens långa kust
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Min lata almanacka ignorerar månens faser. Vill man på förhand veta när det är fullmåne får man googla. Det har jag gjort – och markerat det med en svart liten rundel i kulspets. För denna månad blev markeringen i går.
En gång, tänker jag, ska jag vid sensommar eller höst ta förbindelsebåten, som tidigare hette samma som min barndoms lekkamrat, stiga av vid slutstationen eller någon av de tidigare öarna och ta del av månen där. Låta månen titta på mig (med havet som förstärkande bakgrund) så som det skissas i den gamla Månvisan.
Jag fick ta del av den som godnattsång: ”Om månen vandrar på fästet blå / Och tittar in genom rutan / Så undrar jag understundom så / Och knäpper sakta på lutan / Vad du är lycklig du måne klara / Som får så högt över jorden fara / Och blott se på!”
Det finns några verser till men jag minns bara den första. Jag somnade genast tryggt fast det finns en viss otrygghet inbyggd i sången, och en längtan dit upp, bort från världens krångel och bataljer. ”Jag vill ha en egen måne”, sägs det i en modernare och otåligare sång.
En gång bodde jag på en plats som inte var kontaminerad med nattbelysning, och under månklara vinternätter kunde jag gå ut och umgås med min månskugga. Det var (ursäkta klyschan!) helt magiskt. Tills jag kom att tänka på scener ur ”Barnen från Frostmofjället”, hur vargar slank ut ur nattliga snår och förföljde deras släde.
Då måste jag springa in igen, förargad på mig själv, men fascinerad av min hektiska reaktion. Månen kan mana fram ett serent lugn, men lika gärna fasa. Skräckfilmer jobbar med fullmåne, i de mest raffinerade finns måne, dimma och någonstans en fyr som pumpar ut sitt ljus med korta intervaller.
Jag såg en gång en sådan fyrskräckfilm på bio, blundade halva tiden. Efter det har jag undrat över hur man kan få något som står för trygg överfart att signalera fruktan.
Det måste hänga ihop med tanken på vad den snabba ljuskäglan kan röra vid, något som vi inte riktigt hann se. Som när billyktorna tangerar ett par lysande ögon i natten när vi åker längs en skogsväg.
Med ljusets hjälp kan vi också deformera det som i dagsljus är harmlöst, som när vi som små sportade med att lysa upp ansiktet underifrån med ficklampan i den mörka tamburen.
Vi gjorde det för att jaga upp oss. Hemskt. Roligt.
Nyss befann jag mig på en särskild plats där mörker, fyr och måne blev en del av utsikten när klockan blivit kväll. Månen var i tilltagande, kravlade sig nätt och jämnt upp över skogskanten på skäret där Finlands kanske elegantaste fyr stack upp.
En sällsynt vy för den som mest hänger i stan, en vidöppen dörr för berättelser, romantiska och hemska.
Människan är djuret som hittar på historier. Och pinsamt lätt att skärra upp. Ur månens synvinkel är berättelserna betydelselösa, man kan lugnas av det. Osäkert om månen har en synvinkel, men språkligt insisterar vi på det. Vår självupptagenhet skapar bilden av att månen ser oss. Jag läser in ett slags trygghet i det också, att vi finns bland himlakroppar, inne i den stora rörelsen.
Min slappa almanacka låter veta att i dag, den tjugoandra september, infaller höstdagjämningen, en affär mellan jorden och solen.
Men det är strängt taget inte en ”dag” utan en exakt tidpunkt. I år klockan 22.20. Efter det tilltar mörkret tills det vänder lite före jul och vi styr mot det ljusare fram till vårdagjämningen den tjugonde mars, ungefär halv fyra på eftermiddagen.
Resan längs höstens långa kust, som det står om i Tove Janssons ”Höstvisa” (som handlar mer om livets än om årets gång) börjar nu. Sången talar inte särskilt om månen, men nog om de människoskapade ljuskällorna – fyrarna. Hur ljust det blir är upp till oss.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.