Ann-Christine Snickars 17.09.2021 20:46

Personerna i Tjechovs dramer har önskningar och drömmar men deras handlingsutrymme är begränsat av vardagens reella resurser, av samhälleliga omvälvningar de inte kan påverka.

Ingen blir rik och lycklig. ”Morbror Vanja” slutar i Sonjas tappra monolog, där hon peppar sig själv att orka gå vidare och sympatiserar med Vanja (”Du har Inte fått någon glädje i ditt liv”).

I en fantiserad epilog där Sonja och doktor Astrov, nu bägge till åren, träffas vi en samovar, säger kanske Sonja:

Kommer du ihåg när pappa ville sälja gården och morbror Vanja tog fram revolvern? Och Astrov: Ja, och du var förtjust i mig och jag var en sån tölp, kan du förlåta mig?

Och så skulle de dricka te. Men pjäsen slutar där den slutar, och något sådant får man inte se.

I ÅST:s uppsättning, regisserad av Tuomo Rämö, som redan har en del klassiker bakom sig, har Sonja (Daniela Franzell) den integritet och kraft som behövs för att hålla gården flytande.

Men den avgrundsdjupa frustration man föreställer sig i rollen släpper man inte fram mycket av. Rollens jobb blir att hålla masken, och Daniela Franzell låter minsta möjliga läcka ut.

Själva den fysiska uppsättningen, det visuella, får luta åt melankoli och en viss uppgivenhet. Färgsättningen talar om höst, och höstlöv har fastnat gestalternas dräkter – en fingervisning som fungerar bäst när man liksom spelar emot den, uppbådar energi.

Så gör till exempel doktor Astrov (Samuel Karlsson). Han är en man för vilken arbetet är prio ett, han bryr sig om samhällsutvecklingen, han vill göra en insats (den blir inte så storslagen som han vill, men det är ändå en insats). Han ger ett prydligt intryck utom när han tar sig en fylla.

Hans privatliv är obefintligt. Samuel Karlsson gör honom klar och tydlig inom dessa ramar.

Både läkaren och Sonja, hemmadottern som tas för given, har skarpa konturer, medan morbror Vanja (Markus Riuttu) är som en vandrande mörknande fläck.

Det är också utmärkt tänkt om rollen, den är befriad från den gnutta komik som de andra rollerna också är tänkta att bära. Vanja blir något av de andras skugga.

Tjechov själv ville att man skulle se hans pjäser som komedier. ÅST-publiken skrattar också till så där som man gör när en öm punkt berörts, något man trodde var dolt för omvärlden.

Det blir mer spännande när komiken är ofrivillig (fast noga regisserad, förstås) än när den är explicit, som i fyllescenen med Vanja, doktorn och Telegin (Ingemar Raukola), en tidigare godsägare som kommit på obestånd.

Det finns också en snarast lite surrealistisk scen (kanske de bara drömmer den?) mellan Sonja och Jelena (Amanda Nyman), som är gift med Sonjas far professorn, men jämnårig med Sonja. De dricker systerskål, hamnar i badet. Ett litet hopp över skaklarna i en värld där deras sociala roller är obarmhärtigt beskurna.

Regigreppet som låter mötena mellan människorna på scenen ibland vara just så triviala som vår vardag är (teet blir kallt, kallpratet bara bekräftar det stillastående, chansen till ett passionerat ögonblick vågar man inte ta), kan också resultera i en viss distansering.

Om rollkaraktären fått tillräckligt med utrymme, både fysiskt och mentalt, kan det kompenseras. Till exempel Telegins roll, som ju är en varning om hur illa det kan gå, blir inte så klart formulerad i helheten. Professorn Serebrjakov (Jukka Aaltonen) och också hans unga hustru Jelenas roller blir rätt stiliserade.

Professorn är för all del en rätlinjigt självcentrerad typ från replik ett, och Jelena rör förväntat om bland männen med sin världsvana attraktionskraft.

Men Amanda Nyman kommunicerar (till och med vänd rakt mot publiken) Jelenas genomskådande. Människorna på gården är både upprivna och lättade när de åker sin väg.

En replik under avskedet biter sig fast. Det uttalas av Maria (Monica Nyman), Sonjas mormor, alltså mor till professorns första hustru. Hon riktar den till professorn, säger att han borde låta fotografera sig, så att de fick ett uppdaterat foto att minnas kring, när han nu lämnar dem. Åt sitt öde (ljudlöst, men tydligt menat).

Monica Nyman får in mycket känsla i sina ganska korta entréer och repliker. Hon är svartklädd medan de två övriga kvinnornas klänningar har ett annat budskap, de är mönstrade med löv och skog. I Sonjas fall beskriver det mod och fortsatt verksamhet, i Jelenas tar hösten över.

”Morbror Vanjas” ödesmättade stämningar har ibland frestat regissörer att göra egna storvulna understrykningar eller fälla in egna visioner.

Den mest spektakulära teaterpubliken minns är Andriy Zholdaks version för Klockriketeatern (2011) där man spelade med skyhöga insatser, tätt intill sammanbrottet.

Nu spelar man i stället som inför ett slocknande eller fladdrande ljus. Ibland träffar enskilda repliker som en vass pil, och en enskild insikt kastar ett ljus över allas belägenhet. Den fysiska ljussättningen (av Antti Niitemaa) är bestämd och raffinerad, arbetar med skuggor.

En uppsättning i dag kunde också öppna sig mer för Astrovs lidelsefulla skogsintresse. Läser man texten nu reagerar man på det och på hans tankar om vad kommande generationer ska tänka om skövlandet av naturen.

Tuomo Rämös regi uppmärksammar det också, drar ett tunt men märkbart streck under omgivningens svala attityd. Också det kan vara en ögonöppnare.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln