Hur man får tiden att gå – knipa, sparka och vrida heta daggmaskar på varandra
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Syrran och jag sitter i baksätet. Det finns inga säkerhetsbälten och ac:n är ett öppet fönster och rök från pappas cigarr. Om somrarna har vi shorts på och låren klibbar fast i det konstgjorda lädret på bänkarna.
Är vi snart framme? Mamma föreslår att vi ska räkna husvagnar och pappa undrar vem som först ser Domkyrkan.
Domkyrkans torn dyker upp först närmare Åbo centrum men behöver man få tyst på två små flickor kan tävlingen börja redan i Patis.
Samma mönster upprepar sig nästan varje veckoslut. Vi har en stuga och familjen ska ut till stugan varje fredag och hem igen på söndag.
Syrran och jag fick tiden att gå genom att knipa, sparka och vrida heta daggmaskar på varandra. Men det gällde att se till att man inte av misstag sparkade så att sparken landade i pappas rygg som satt i förarsätet. Volymen fick inte heller bli så hög att pappa tappade nerverna.
Då stannade han och undrade om man skulle gå resten av vägen. Om det gick så långt var det bäst att vara tyst och titta ut genom fönstret. Bara med kanske en eller två sidoblickar göra det klart för den andra att striden fortfarande pågår. I det tysta.
Sedan kunde man följa med landskapet. Åkrarna och vägskyltarna. Drömma sig bort.
Jag har tänkt på de här bilresorna och att vi säkert gjorde mycket annat också som man kunde komma ihåg nästan femtio år senare.
Men rutiner, mönster och det förutsägbara är tydligen det som skapar en grogrund för minnet att baka sin egen deg av dofter, ljud och ljus av. Och det kan hända att det behövs en lämplig dos tristess och anpassning för att bilden ska få djup.
Jag minns att huden blev röd av att klibba fast på bänken och att armarna sved av alla heta daggmaskar. Att de två vuxna i framsätet hade sitt. Att de ibland pratade, var tysta eller lyssnade på musik. Ibland hade de solglasögon på.
Hur som helst var det de som bestämde och vi som anpassade oss. Med ojämn framgång förstås och utan stilpoäng lärde vi oss att mäta våra krafter, läsa av atmosfären i bilen och bara vara.
Värdefulla kunskaper, på många sätt.
Tack för fin text som förde mig till egna minnen av barndomens bilfärder. Håller med dig att det är värdefulla kunskaper!