Ann-Christine Snickars 02.09.2021 19:34

Seppo Parkkinen måtte vara den historiskt och filosofiskt mest bevandrade av våra dramatiker.

Han har från början varit husdramatiker för Kolmas Tila/Tredje rummet, som i varje uppsättning grävt sig ner till frågor om människans villkor och förhållningssätt, oberoende av vilken plats eller tid man utgått från.

Den här gången är platsen Åbo, året är 1827, september. Vi som har ett facit vet vad datumet innebär: brand ska bryta ut och stadens epok som Finlands viktigaste är slut.

Men pjäsen jobbar klokt nog med det scenariot uteslutande som resonans.

En resande, Adam Clay, stannar på sitt logi, men rör sig i andanom, i drömmen. Han är som en magnet för episoder och idéer som påverkar tiden.

Musiken följer och puffar berättelsen framåt

Tredje Rummets särmärke har varit gränsöverskridningen. Själva scenuttrycket i dag kan överlag innehålla allt som dagens teknik tillåter, och det är mycket.

Så det man gör är att ”gå tillbaka” till teaterns kontakt med det sakrala rummet och teaterns bruk av kör.

Det ger stor utdelning att kombinera det fragmentariska och lite flytande i textstoffet med musik och kör. Kören inkluderar ju begreppen kollektiv och polyfoni bokstavligt.

Musiken följer och puffar på berättelsen, någon gång i snabba, lite humoristiska komp.

I den fristående prologen som redan gavs i domkyrkan (och som har en föreställning till i oktober) hade kören huvudrollen.

Talet, som baserades på ett par italienska 1400-tals tänkares/poeters verk, kändes på sätt och vis för redundant i relation till rummet (och sången) som redan i sig lyfte budskapet.

Tredje Rummet får en alltid att tänka på hur rösterna används och fungerar i rummet. Replikerna är bara delvis interaktion mellan scenernas aktörer.

Ofta är de refererande (någon passerad nyckelhändelse), presenterande (sin egen roll) eller sökande (efter relevanta resonemang, universellt eller i tiden).

Det är poetiskt, alltid innehållsdigert, men tonfallen kan ibland bli reciterande i överkant, och blickarna riktas högt ovanför publiken.

Det sista gör mig inget, jag tycker i själva verket om känslan av att universum anropas, för att lyssna till och bekräfta individens existens.

Det passar också väl ihop med romantiken som är den aktuella pjäsens bakgrund. Den är en mångfacetterad inramning.

Och som man släppt in tankeströmningen i pjäsen, innefattar den inte bara människan utan också landskapet, djuren. Den bit ur faunan som människan kan identifiera sig med är grodan, den vanliga grodan, vars historia är lång och utbredning vidsträckt.

Tankegångarna har kontaktyta till dagens, konkretionen är påfallande, långt ifrån det man i dagligt tal kallar ”romantiskt”.

Svenska och finska talas i pjäsen

Varje sekvens producerar mycket betydelse utöver det rent beskrivande. Som stöd finns en komprimerad encyklopedi inbakad i programbladet med presentationer av centrala personer och företeelser.

Med hjälp av programmet kan man också följa med hur skådespelet framskrider scen för scen. Pjäsen är flerspråkig, finska och svenska talas, och några andra språk glimtar fram på scenen och i sångerna.

Att man inte får tag i allting är inte till avgörande förfång för förståelsen.

Sceniskt ställs krav på skådespelarna, de måste precisera sina roller som texten på gott och ont gör rätt litterära.

Cécile Orblin i huvudrollen som Clay (som betyder lera, som är formbart) har den mentala och fysiska smidighet som behövs. Hon är en kvinna som spelar en man som spelar en kvinna i pjäsen i pjäsen.

Teaterkonsten är ett understruket motiv, ytterligare representerat av den historiska personen Charlotta Seurling, en multibegåvning inom musik och scenkonst, dessvärre blind.

Kristina Vahvaselkäs iscensättning av henne är lyrisk och samtidigt lite krass, hon svävar fram i krinolin med den vita käppen som känselspröt.

I vår kultur vet vi också att den blinda anses kunna se djupare i existentiell mening. Pjäsen tar inte ställning, men det är alla konnotationer som karaktärerna bär med sin som gör föreställningen.

Perukmakaren (Timo Torikka) blir Clays mer jordnära komplement. Arttu Wäänänen som mannen i den flugsvampsröda rocken för in mångtydighet eller en överraskande aspekt i varje scen han rör vid.

Sofia Törnqvist förkroppsligar den som gör det praktiska, pigan som hanterar lykta och livsmedel. Verkliga och fiktiva personer uppträder sida vid sida.

Frank Berger gör Gadolin och mordförsöket med stark kontur

Första avdelningen kräver att åskådaren tar dem till sig som de presenteras.

Den som längtar efter intrig får ge sig och stiga in i strömmen.

Andra avdelningen har lite mer avgränsade och dramatiska episoder, till exempel mordförsöket på en professor (det inträffade i verkligheten), utfört av studenten Johan Emanuel Gadolin, som Frank Berger gör med stark kontur.

Torikka återkommer också i en viktig roll som författaren Heinrich von Kleist och för en animerad diskussion med Adam Clay.

Behållningen blir till sist korta men starka blänk av frågor eller insikter. Varifrån kommer mina tankar och övertygelser? Hur ser framtidens människa ut? Katastrofaningarna, vad ska vi göra av dem?

Allt förankras och får perspektiv av musiken. Kören är inte så stor, men dess ton är det. Söker efter känslan det förmedlar – hittar tillförsikt, stänk av frihet.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln