Ann-Christine Snickars 25.08.2021 13:36

Turun Ylioppilasteatteris ”Kellokosken prinsessa” (med material från boken med samma namn, av Ilkka Raitasuo och Terhi Siltala) hade premiär redan i mitten på juli, men måste pausa på grund av en virusexponering.

Det var förargligt, men visar samtidigt att teatern har omsorg om publiken. Pjäsen har också fått förlängd tid och spelas till 19.9 på Vanhalinna, som under åren blivit TYT:s sommarscen.

För manus och regi står Alina Kilpinen och uppsättningen är stort upplagd med ett femtontal skådespelare, av vilka en del ibland knoppas av till ett band med varierande instrument.

Musiken och sången är väl integrerad i pjäsen, blir aldrig några påklistrade nummer, utan finns organiskt med till exempel i scenen med sommarfesten, som en del av musiketerapin på avdelningen, som stämningsmarkör när orden behöver förstärkning.

Många vet redan vem prinsessan på Kellokoski syftar på. Hon hette Anna Svedholm och togs in på Kellokoski psykiatriska sjukhus på 1930-talet. Då var hon 35 år gammal.

När hon dog 1988 på Nickby sjukhus var hon över 90 år. Hon hade tillbringat praktiskt taget hela sitt vuxna liv på mentalsjukhus och sett vårdformer komma och gå.

Hennes liv blev också spelfilm, och just filmen, kioskvältare med finska mått mätt, var det Alina Kilpinen reagerade på – med besvikelse. I sin version ville hon inte fokusera på porträtt av en enda, utan fokusera mer på det slutna samfund ett mentalsjukhus är och dess dynamik och hierarkier.

Att hon lyckas ganska bra i det uppsåtet har också att göra med den lyckade besättningen av huvudrollen. Iina Niemi är ett fynd, som internaliserar sin fantiserade kunglighet fullständigt i kroppspråket och avskjuter sina repliker med osviklig precision.

Diagnosen har många aspekter, den tyngst vägande är schizofreni, och patienten svarar inte på behandling. Behandlingsscenerna är suggestivt kusliga. De andra patienterna får bli mer eller mindre anonymiserade vittnen, dovt nynnande eller rabblade åtgärdens namn i talkör.

Det är bandagering och elchocker, till slut föreslås lobotomi.

Men före Anna i operationskön står en annan patient, den utagerande Eva Juselius, som i Reetta Kokkonens gestalt ordentligt tar ut svängarna, tills hon återkommer som en skugga av sitt forna jag. Läkarkåren vill trumma fram det nya. I synnerhet lobotomin motiveras rationellt, men kirurgen själv (Akseli Hakkarainen) verkar vara en levande död. Så lite känsla visar han.

Det korresponderar väl med hur vi ser ingreppet i dag. Men Kellokoskis egen överläkare (Heikki Ellilä) och hans välvilliga velighet har inte heller enbart goda konsekvenser för patienterna. Den nya översköterskan däremot är trogen sin linje: alla ska behandlas mänskligt, arbets- och konstterapi ska införas.

Översköterskans roll gestaltas lika rättframt som hennes tankar. Teija Söderholm gör henne plastiskt återhållsam, men minspelet täcker allt som behövs. Ett proffs har alltid koll på sitt ansikte.

Kalle Karlsson

Manus och regi har tagit sig en del friheter i förhållande till dokumentärmaterialet, men det viktiga är att visa hur relationer växer fram i den avgränsade miljö som sjukhuset är. Då överskrider man emellanåt det föreskrivna, i hierarki och vårdrekommendation.

Vackrast är det gestaltat hos Helmi Henell, som gör en ung och engagerad sköterska, som gärna skulle dansa med patienterna och som respekterar Annas prinsess-alias. Henells roll är en av de mest helgjutna, hon har också en särskild karisma som matchar huvudrollens.

Huvudrollens magnetism är till slut också det som gör att avdelningens patienter framstår som människor med riktning och förmåga till interaktion. Att se dem som krumelurer med märkliga egenheter som dominerade kännetecken, eller som hopplösa fall, skulle annars ligga snubblande nära.    

Särskilt i upplösningen där Kellokoskis prinsessa görs redo för flytten till sitt livs sista anhalt, Nickby sjukhus, är fokus på det gemensamma, den delade känslan. Man kan förstås invända att det också innebär en viss idealisering av verkligheten.

Och det må så vara, men pjäsen påminner oss om att ingen sjuk människa någonsin bara är sin diagnos. Lite respekt, tack, säger ”Kellokosken Prinsessa”. Och pekar bestämt med hela handen.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln