Kim Lund 13.08.2021 07:00

Åbos sjukskötare och hälsovårdare går i dag till sina arbetsplatser med skräckblandade känslor.

Den ständiga bristen på personal, många och långa övertidstimmar, och en ständigt växande arbetsbörda i kombination med vetskapen om att alla patienter inte får den vård de skulle behöva börjar ta ut sin rätt.

Tiotals vårdare har sagt upp sig och flyttat till den privata sektorn och för många börjar den fysiska och psykiska orken ta slut, säger Jutta Ekman som är hälsovårdsfacket Tehys förtroendeman. Hon är också sjukskötare på hälsocentralen Centrum i Åbo.

– En stor del av våra vårdare behövdes då vaccineringarna kom igång och vi jobbar med minimibemanning. Det betyder att patienterna inte når oss per telefon, utan i stället kommer hit vilket leder till rusning vid mottagningen. Men det finns varken vårdare eller lediga tider att erbjuda.

Kim Lund

Stadens läkare har det lika jobbigt. Päivi Slama på Tallbackens hälsocentral beskriver dagarna som kaotiska. Hon har inte tid för en intervju, men svarar per mejl att hon aldrig haft så mycket jobb eller skrivit upp så många övertidstimmar som nu.

– Av de cirka 3500 patienter som har valt vår svenska enhet har jag cirka 1 750 på min ”lista”, det vill säga de har möjlighet att kontakta mig via e-service eller boka tider till mig. Just nu sköter jag dessutom samtidigt två semestrande läkares e-service, recept och liknande på grund av att det inte finns tillräckligt med vikarier. Det är alltså en totalt omöjlig ekvation.

Privat

Hemma klagar barnen på att mamma är trött och måste vila, men ändå bara läser läkartidningar eller annan jobbrelaterad litteratur.

– Jag blir inte trött av att sköta patienterna, tvärtom. Men att inte se patienter och bara vara en konsult som sköter allt via datorn kör slut på mig och mina kolleger. Vi behöver tillräckligt många läkare och skötare för att inte patienterna ska bli lidande. Nu blir de det, och tyvärr ser det ut att bli bara värre då de som ännu finns kvar borde jobba mer än vad som är möjligt.

På grund av coronan har många skötare från hälsocentralerna flyttats till andra uppgifter så som telefonrådgivning och smittspårning. Resurserna räcker ändå inte till och telefonköerna är långa och smittspårningen går långsamt. För att hinna med alla samtal blir det ofta långa arbetsdagar då den ordinarie arbetstiden inte räcker till.

Sjukskrivningarna har kanske inte ökat så mycket i antal, men de har blivit längre och många är sjukskrivna på grund av utmattning

Jutta Ekman

Och eftersom den personal som i vanliga fall jobbar på hälsocentralerna nu gör något helt annat, lider primärvården och skötarna hinner inte ta emot alla patienter som behöver icke-akut vård.

Skötarna oroar sig därför hur det ska gå när coronatrycket lättar och alla de uppgifter och åtgärder som har blivit ogjorda ska betas av. Frustrationen och den psykosociala belastningen ökar av känslan att veta att man inte hinner och kan göra sitt jobb så bra som man skulle vilja.

– Vårdarna utsätts för både fysisk och psykisk press, men man vill kämpa på så länge som möjligt. Sjukskrivningarna har kanske inte ökat så mycket i antal, men de har blivit längre och många är sjukskrivna på grund av utmattning, säger Ekman.

Slitna fastigheter gör arbetet svårare

Situationen blir inte bättre av att vårdarna ofta måste jobba i oändamålsenliga, trånga och ibland till och med och med hälsovådliga utrymmen.

Anställda vid Kråkkärrets hälsocentral har uppvisat symptom som tyder på dålig inomhusluft, liksom också personal vid stadssjukhuset och i våras stängdes hälsocentralen i S:t Marie på grund av fuktskador.

Personalen jobbar i utrymmen som ursprungligen har planerats för något helt annat än sjukvård. Vissa rum saknar vatten och en del av dem som gör mycket skrivbordsarbete har inte ens höj- och sänkbara arbetsbord, säger Ekman.

– Man får känslan av staden har väntat på vårdreformen i 20 år, och under den tiden har man inte gjort någonting med fastigheterna. Vi behöver inga designmöbler eller dyra grönväxter, men vi vill ha rena och hälsosamma lokaler där vi kan jobba ergonomiskt och ta våra pauser.

Vi upplever att arbetsgivaren inte värdesätter vårt jobb och att man inte bryr sig om vårdpersonalen.

Jutta Ekman, Tehys förtroendeman

Åbos produktionschef för välfärdssektorn Laura Saurama ger Ekman rätt. Roendet och hopandet med vårdreformen har gjort att fastigheterna har blivit lidande.

– Man har hållit på så länge och så många gånger varit nära att komma i mål, men så har allt börjat om från början. Innan vi vet hur det går med de nya välfärdsområdena är det ingen idé att investera tiotals miljoner i nya fastigheter. Det är bättre att vänta och se tills allt är klart och sedan samarbeta med de grannkommuner som ingår i samma område.

I vintras beslöt Egentliga Finlands sjukvårdsdistrikt att belöna sin personal med ett 500 euros coronatillägg. Tillsvidare har inte Åbo stad reagerat på hälsovårdsfackets och skötarnas önskan om att staden på något sätt skulle visa att man uppskattar vårdarnas arbetsinsats och att staden tycker den är viktig, säger Ekman.

– Det känns illa. Vi upplever att arbetsgivaren inte värdesätter vårt jobb och att man inte bryr sig om vårdpersonalen.

Kim Lund
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln