En bänkidrottares memoarer
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Året 2021 har erbjudit en bastant dos av sport i alla former.
För en bänkidrottare har det varit rena drömmen att följa med bland annat världsmästerskapet i ishockey, Europamästerskapet i fotboll och som ett körsbär på tårtan ännu de olympiska spelen i Tokyo.
Lägger vi på de blåvita glasögonen har ju sommarsporten också bjudit på fina finländska resultat. Från ishockey VM i Riga återvände lejonen till Finland med silver i bakfickan, vilket igen visade prov på att matcherna går av stapeln i rinken och inte på pappret.
Den stora frånvaron av NHL-spelare drog förvisso ner statusen på världsmästerskapet i synnerhet i mina böcker. Coronapandemi eller ej, är detta en trend som förhoppningsvis inte fortsätter.
I samma andetag för det redan mina tankar till kommande vinter-OS i Peking och jag hoppas innerligt att NHL godkänner det ihop snickrade matchprogram som ger ligans spelare möjlighet att delta i OS. Tanken om en till olympisk ishockeyturnering likt den i PyeongChang 2018 med ”B-spelare” och Ryssland i neutral färg gör mig redan illamående.
Med silver och guld från de två senaste världsmästerskapen, ska det också bli intressant att se vad lejonen åstadkommer i OS. Trots den lilla nation vi är har folket redan en längre tid varit besvikna om landslagstruppen inte återvänt från en storturnering med medalj i bakfickan och fallet lär vara det samma i vinter-OS 2022.
En topp tre-placering ska ändå inte vara omöjligt, är den subjektiva åsikten om Jukka Jalonens spelsätt sedan vad som helst. Medalj är alltid medalj.
Tätt efter ishockeyfinalen var det dags för EM i fotboll, där Finland gjorde sin debut i det europeiska finrummet för landslag. Facit i handen blev till slut en vinst och två förluster som resulterade i uttåg efter gruppspelet.
I EM-sammanhang kommer Finland ändå kanske främst minnas för segern mot Danmark, som tyvärr överskuggades av Christian Eriksens hjärtstopp. Finland fick i alla fall till en ordentlig fotbollsboom i landet, trots det glasklara faktumet att vi har en lång väg att vandra innan det på allvar ska snackas om gruppspelsavancemang.
Europamästerskapen i sig minns jag ändå med ett leende på läpparna och det är länge sedan jag följt med lika högdramatiska fotbollsmatcher. Förhoppningsvis hålls fotbollen som sådan, de ständiga filmningarna och gestikulerande ser jag hellre i en Hollywoodfilm.
Sportsommaren fortsatte med OS i Tokyo, som för Finlands del avslutades med två brons, och vilka sådana. Simmaren Matti Mattssons historia skulle fylla även biosalonger och Mira Potkonens boxande kom att bli finländsk OS-historia.
Att se en gråtande Potkonen efter förlusten mot Beatriz Ferreira var hjärtskärande och 40-åringen skulle absolut ha varit värd att vinna guld, men tyvärr är sporten inte lika välvillig.
Bägge bronsmedaljer ska ändå ha en riktigt eloge och förhoppningsvis resulterar det i att många barn och unga lockas både till simbassängen och boxningsringen.
På en poängplats (placeringar 4-8) lämnade sex idrottare Tokyo. Mig veterligen räknar inget annat land poängplatser, vilket lämnar frågan att är sättet enbart gjort i Finland för att ge sig själv en klapp på ryggen?
Oavsett ser i synnerhet finländsk friidrott lovande ut och redan i OS i Paris år 2024 ska det bli intressant att se exempelvis släggkastaren Silja Kosonens, stavhopparen Wilma Murtos och hinderlöparen Topi Raitanens framfart.
Formbesked visade också både skeetskytten Eetu Kallioinen och brottaren Arvi Savolainen, vilket är positivt. På kommande finns också spjutkastaren och under 23-åringarnas EM-mästare Topias Laine. Förhoppningsvis hålls dessa idrottare skadefria och kan maximera sin potential under de närmaste åren.
Diskussionen om den låga medaljmängden i stortävlingar känns ändå orimlig. Minns jag rätt var det Bror-Erik Wallenius som i TV utbrast att det inte går att jämföra Finlands medaljer i stora mästerskap nu med hur det var för 20 år sedan.
David och Goljat i all sin prakt, men med drygt fem miljoner människor är det omöjligt att mäta sig på samtliga stora idrottsscener mot alla nationer.
Den fina sportsommaren skuggas ändå av debatten kring klädreglerna i damernas beachhandboll. Det norska damlandslaget bötfälldes i EM-turneringen för att laget spelade bronsmatchen i shorts i stället för bikiniunderdel, som reglerna kräver.
Förhoppningsvis är kalabaliken och shortsvalet ändå ett steg i rätt riktning och som leder till förändring. Det är hög tid att beslutsfattarna inom grenen tar huvudet ur busken och kommer till år 2021.
Dags då att blåsa ut, eller nej näst på tur står ju Premier League och tätt därefter får vi igen börja följa med både NHL och den inhemska ishockeyligan.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.