Pia Heikkilä 31.07.2021 04:002

Antalet lediga jobb i Egentliga Finland ökade i juni 2021 med 100,9 procent jämfört med juni år 2020. Ökningen är dessutom ingen chimär orsakad (enbart) av coronan.

Inte sedan år 2004 har antalet lediga jobb i juni månad varit så högt på nationell nivå. Det fanns 64 500 lediga jobb i Finland i slutet av juni i år.

Finlands ekonomi går exceptionellt bra just nu. De finländska börsbolagen har presenterat strålande resultat i sina färska kvartalsrapporter. Storindustrin verkar gå som tåget. EK, Finlands näringsliv, publicerade i veckan resultatet av en enkät som ger vid handen att företagens framtidstro är ljus.

Tilltron till kommande goda tider är hög. Samma optimism märks hos konsumenterna.

Den kraftiga återhämtningsvågen verkar inte rubbas ens av deltavariantens framfart. Den ökande vaccinationsgraden ger en trygghetskänsla: ”Då det inte är många människor på sjukhus är folk inte så rädda längre” kommenterade Nordeas chefsekonom Tuuli Koivu i HS 29.7 2021.

Politikerkommentarerna har hittills varit förvånansvärt sparsamma. I ljuset av den hårda armbrytningen – inte minst om ekonomi – mellan regerings- och oppositionspartierna inför kommunalvalet är tystnaden slående.

Vilken fot ska Samlingspartiet – som har anklagat regeringen för att motarbeta ekonomisk tillväxt – nu stå på? Och i hur hög grad tänker regeringspartierna – med sitt ambitiösa sysselsättningsmål på 75 procent – ta åt sig äran för uppsvinget?

Då den politiska hösten kör igång på allvar får vi svaren. Klart är att bristen på arbetskraft kommer att bli ett politiskt tema under de närmaste månaderna.

Industrin, byggbranschen och servicebranscherna ropar på folk. Oron växer över att arbetskraftsbristen hämmar tillväxten.

Turun Sanomat berättade (29.7 2021) om Utö havshotells strandbar som tvingades stänga mitt under högsäsongen på grund av personalbrist. Men arbetskraftsbristen syns också i tätort: flera Åbokrogar har under sommarens lopp haft svårigheter med rekryteringen.

Från allt fler håll höjs nu rösterna som kräver ökad arbetskraftsimport för att lösa knutarna. Utländsk arbetskraft har blivit ett universalbotemedel i jakten på allt från sjukvårdare till byggarbetare.

I TS-artikeln breddar fackföreningen PAM:s avtalssakkunniga Raimo Hoikkala dock diskussionen: i servicebranschen har det ökade antalet deltidsjobb gjort det svårt att försörja sig. Låga löner i kombination med utmanande arbetstider minskar restaurangbranschens attraktion.

En enkel lösning är att locka utlänningar till Finland för att sköta de jobb som finländare – av bland annat ovannämnda orsaker – inte vill ha.

En delorsak till att utbud och efterfrågan inte möts på arbetsmarknaden är säkerligen just arbetsvillkoren.

Nyhetsrapporteringen från bland annat jordgubbsodlingar sommaren 2020 visade att finländare inte tycker att det är okej att jobba i timtals på fälten utan tillgång till toalett, att anvisas bostad i mögliga baracker eller att mötas av oförståelse inför frågor om arbetsavtal eller förväntan om löneutbetalning vid utsatt tidpunkt.

Den som vill kallar raljerande dessa ”krävande” finländare för bortskämda och applåderar importen av dugliga och ödmjuka ukrainare till odlingarna istället.

Annat ljud i skällan var det från vulgäropinionens håll i vintras då byggarbetsplatserna hudflängdes för bristande coronasäkerhet. Som orsak angavs allt från de utrikesfödda arbetstagarnas slarv och nonchalans till okunskap och machokultur.

Från arbetstagarhåll lyftes dock den krassa verkligheten fram: mängder av underleverantörernas underleverantörers importerade utländska arbetskraft omfattas inte av finländsk arbetslagstiftning. Det finns ingen sjukdagpenning eller några FPA-stöd att förlita sig på om man försätts i karantän. Den som har kommit hit för att tjäna pengar har sin egen plånbok för ögonen; inte den finländska samhällssäkerheten.

Därmed inte sagt att Finland ska stänga dörrarna för arbetskraft utifrån. Det har vi som samhälle inte råd med: varken som en del av det moderna, globala världssamfundet eller ur rent nationalekonomiskt perspektiv.

Däremot behövs en vakenhet riktad mot riskerna för en allt djupare segregerad arbetsmarknad. Vad får det för följder för vår omhuldade samhällsstabilitet om indelningen i första klassens och andra klassens anställda utvidgas?

”Utländsk arbetskraft” får inte bli en bricka i ett arbetsmarknadsspel där målet för arbetsgivarna är att komma billigare undan – varken vad gäller arbetsvillkor eller lön. Inom bland annat städning och restaurang har grävande journalistik under det senaste året avslöjat flagranta brott mot grundläggande mänskliga rättigheter och misstankar om människohandel.

Det gäller naturligtvis inte för majoriteten av de företag som anställer utrikesfödda.

Samhällsdebatten har dock under de senaste åren – och inte minst den senaste veckan – på ett tråkigt sätt visat upp exempel på ett djupt och utbrett stereotypt förhållningssätt till den som inte motsvarar bilden av ”en vanlig finländare”.

Därför är det allt skäl att lystra noggrant till undertonerna i de svepande ropen efter ”utländsk” arbetskraft.

1.8 kl. 10.09: Näringslivets delegation har ändrats till det korrekta Finlands näringsliv.

Pia Heikkilä

Dela artikeln