Natten då fyrön Bengtskärs klippor täcktes av blod
Vid ettiden på natten, lördagen den 26 juli 1941, landsteg sovjetiska soldater på den lilla klippön Bengtskär i Kimitoöns skärgård, cirka 25 kilometer sydväst om Hangö. De var där för att spränga öns fyr.
Fortsättningskriget hade startat en månad tidigare och Hangö var en sovjetisk marinbas. Fyren på Bengtskär var ett problem för Sovjet.
Från fyren kunde Finland följa flottrafiken till och från Hangö, och leda in eld mot staden från kustartilleriet och från pansarskepp, berättar författaren Patrik Berghäll i Åbo, som skriver en bok om slaget om Bengtskär.
— Det är unikt att vi har ett sådant slagfält inpå knuten. Slaget om Bengtskär var oerhört dramatiskt, med närstrider och en kamp för överlevnad på den lilla ön. Alla krig är djuriska, men den här striden var extra brutal.
Jean Lindén/SPTTaggtråd över klipporna
Finländarna visste att något var i görningen. Redan den 16 juli hade sovjetiska trupper intagit ön Morgonlandet, mellan Bengtskär och Hangö, där en handfull finländska soldater bedrivit spaning och eldledning. Finländarna tillfångatogs och skickades till fångläger. Endast en av dem återvände.
Löjtnant Fred Luther i Rosala fick nu i uppdrag att skrapa ihop en pluton och ta sig till Bengtskär, där det endast fanns några få finländska man.
Pentti Nikulainen/SA-kuvaNär plutonen var på plats fanns drygt 30 man på Bengtskär. De flesta var finlandssvenskar, många av dem från den åboländska skärgården. Under några dagar slet de med att göra den karga klippön svårintaglig genom att rulla ut taggtråd.
— Den sovjetiska flottans årsdag närmade sig. Sovjet tänkte nog fira det med en ny seger. Ryssarna trodde antagligen att det fanns färre soldater på Bengtskär än vad det visade sig, säger Berghäll.
Den sovjetiska styrkan som landsteg i mörkret hade ändå ett klart numerärt överläge. Sovjetiska siffror anger dess storlek till cirka 60 man. Berghäll tror mer på löjtnant Luthers bedömning att den uppgick till cirka 100 man.
WikipediaFörlorat överraskningsmoment
När fienden klev i land sov de flesta av de finländska soldaterna. De blev väckta av att en vaktpost ropade ”Ryssen är här!”.
Berghäll säger att löjtnant Luther efteråt sagt att man borde ha sovit i skift, så att hälften att soldaterna varit vakna på natten.
— Men trots att finnarna sov fick de i gång försvaret snabbt. De förstod att nu kommer ryssarna i mängd, säger Berghäll.
Den första som stupade var maskingevärsskytten Edgar Holmström. Ute på fyrens trappa blev löjtnant Luther själv lindrigt sårad av en handgranat och ropade att försvararna skulle ta sig tillbaka in i byggnaden. Alla hörde inte uppmaningen. Bland annat undersergeant Harry Bjelke med mannar fortsatte beskjuta fienden utanför fyren.
Inne i fyren beordrade löjtnant Luther soldaten Anjalin att genom ett fönster kasta en buntladdning bakom en sten. Resultatet var att nyckelpersoner i den sovjetiska stridsledningen sprängdes ihjäl.
— Det här gjorde att ryssarna förlorade överraskningsmomentet. Luther och hans pluton hann nog aldrig riktigt öva försvaret av ön, eller skapa en ordentlig försvarsplan. Men kanske de finska soldaternas initiativförmåga gjorde att de vann, säger Berghäll.
Fångade i fyren
Slaget kunde ändå ha slutat helt annorlunda.
Visserligen hade Bengtskärs försvarare mycket snabbt, på cirka 20 minuter, fått understöd av kustartilleriet på Örö och på Granholm som med stor precision började beskjuta fienden.
Men vid tretiden var endast cirka 20 finländare i stridsdugligt skick inne i fyren. Samtidigt hade sovjetiska soldater tagit sig in i bottenvåningen.
— Försvararna visste att ryssarna kommer att försöka anfalla upp för trappan för att döda dem. Finländarnas ammunition höll på att ta slut, och inga livbåtar kan rädda en från andra våningen i en fyr, konstaterar Berghäll.
Patrik BerghällHjälpen når fram
Men räddningen var på väg. Vid fyratiden anlände två finska kanonbåtar som började beskjuta fienden på ön och sovjetiska båtar i närheten.
Under de kommande timmarna lyckades finländarna i tre omgångar landsätta kustjägare på Bengtskär.
— De mötte mycket hårt motstånd och fick strida för varje meter. Det var svårt att skydda sig bland klipporna, och granatskärvor och flisor från klipporna flög omkring. En del av kustjägarna tvingades ligga i vattnet. De måste ha varit rädda, säger Berghäll.
Vid 9.15-tiden lyckades de finska förstärkningarna till sist ta sig in i fyren. Den sovjetiska styrkan retirerade till öns södra klippor, och striderna upphörde först efter klockan 17.
Nästa dag genomförde Sovjet flygräder mot Bengtskär.
— Finländska soldater som sårats i slaget hade förts till ett rum i fyren som man trodde var bombsäkert. Men en sovjetisk bomb föll genom taket och dödade över tio av de sårade. Det är tragiskt att de som försvarat holmen så tappert dog nästa dag. Deras kamrater försökte desperat gräva fram dem med bara händerna i rasmassorna.
Blodiga klippor
Totalt stupade drygt 30 finländare på Bengtskär.
De sovjetiska förlusterna var, enligt landets officiella siffror, i samma storleksordning. Berghäll tror att de kan ha varit högre. Det finns uppgifter om att en del söndersprängda kroppar rullades i sjön efter striderna.
Patrik Berghäll siktar på att ge ut sin bok om slaget om ett par år. Det blir hans tredje bok om krigshistoria.
Hans mål är att med hjälp av tidigare litteratur, arkivmaterial och gamla intervjuer rekonstruera och tolka händelserna på Bengtskär. Hans uppgift som författare är att försöka förstå hur slaget verkligen gick till och kändes.
— Ibland har litteraturen förskönat krig. Det har även jag gjort tidigare. Här handlar det om unga pojkar som inte tidigare varit i en situation där de måste döda. Jag har hört om veteraner från Bengtskär som inte ville berätta mer än att de deltagit i striderna. Det var nog ett väldigt tufft läge för soldaterna på bägge sidor. Klipporna sägs ha varit täckta av blod.
Tillfångatagna sovjetiska matroser efter slaget vid Bengtskär.Tusen man inblandade
Samtidigt funderar Berghäll på faktorer som påverkade stridens utfall.
En faktor är att försvararna ständigt hade radiokontakt med staben i Hitis. Via radion kunde man leda beskjutningen av fienden på ön och upprätthålla en helhetsbild av händelserna.
Att de sovjetiska trupperna landsteg då det var som mörkast, och inte lär ha övat på anfallet, kan ha bidragit till deras förlust.
— Det är svårt att veta var dina soldater är i mörkret. Så är det ännu i dag, även med all teknisk utrustning för mörkerseende.
— Den finländska sidan lyckades få olika vapenslag att fungera tillsammans – flottan, kustjägare, kustartilleri och dessutom några flygplan från Åbo som flög över ön och besköt fienden. Totalt var cirka tusen man involverade. Det var otroligt att man klarade en sådan operation redan år 1941, säger Patrik Berghäll.
Jean Lindén/SPT
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.