Ann-Christine Snickars 15.07.2021 14:41

Skärgårdsteaterns ”Trettondagsafton” går på knappa två timmar, inklusive paus, och det är i knappaste laget för att alla aspekterna i Shakespeares förälskelsekomedi riktigt ska komma till sin rätt, kan man tycka.

Tempot får bli högt och en del roller som skapar det myller man upplever i Shakespeares komedier har man lämnat därhän. Narrens roll är bortbarberad. Den saknar jag, för den är ganska läcker, särskilt i Lars Huldéns översättning, som man håller sig till.

Shakespeares komeditempo är alltid högt och man får hoppa på kärran i farten och hoppas att man kommer ihåg vem som var vem och vilken bakgrunden var. ”Trettondagsafton” talar om attraktion och kärlek och framgång och felsteg i det – ämnet har aldrig gått ut modet.

Man har inte fel om man säger att queerdiskursen har rottrådar ända ner i Shakespeares förvecklingskomedier – och vidare, längre bort.

”Trettondagsafton” tar sats i ett skeppsbrott där tvillingarna Sebastian och Viola skiljs från varandra, bägge betraktar den andra som drunknad. Viola anländer, förklädd till man och under namnet Cesario, till hertigen Orsinos hov, får i uppdrag att för hans räkning uppvakta grevinnan Olivia, som tills vidare inte besvarat hans inviter.

Olivia blir i stället heltänd på sändebudet, men Viola är i sin tur kär i Orsino, som ser henne som Cesario, blir påverkad också av den gestalten.

I Skärgårdsteaterns tappning blir personkonturerna tydliga. Som stilisering har man hittat i ett 60-talsstuk, antytt i dräkt och musik.

Antonia Atarahs Olivia är magnifikt högdragen i svart fodralklänning, pärlor och hårknut. Och rikligt med ögonskugga och rosa läppstift, varför snåla med såna resurser?

Utstyrseln understryker Olivias ouppnåelighet, antyder kanske att 60-talet kan vara ungefär lika mycket historia för dem som spelar stycket som nånsin Shakespeare.

Men 60-talet var också en kulturell brytningstid då synen på kärlek och relationer förändrades.

Dräkterna i övrigt får lyda pragmatiken eller infallen, ibland kompar de Olivia, ibland är de liksom hastigt hopkomna för ett kringresande teatersällskap – som ju Skärgårdsteatern är. Det är roande.

Men Orsino, Patrik Kumpulainen, uppträder konsekvent i vit linnekostym. Han bär också på en hårdfjällad oskuld, som den har som tänker på kärlek som erövring av ett objekt.

Viola (i Cesarios kläder) skakar om honom i det avseendet. Kvinnor älskar också, det är gensvar (en) man ska söka.

I scenen mellan dem – Greta Lignell är Viola – finns ett ögonblick reflekterande öppenhet som går utöver den lite torra beskrivningen av androgyn karisma eller homoerotisk attraktion som man brukar komma med som kommentar till mötet.

Lignell och Kumpulainen får till ett skimmer som kan dröja kvar i minnet. Kärleken måste ha ömsesidighet, annars blir det inget. Men komedin kan inte stanna i det, den ska visa en exempelkarta på mänskliga egenskaper, mindre smickrande också.

Frej Vuori

Nummer ett i förkroppsligande av hopplös attityd är Olivias hovmästare. Hos Skärgårdsteatern heter hon Malvolia, expressivt egocentrisk till sista blodsdroppen. Alexandra Gustafsson tar vara på rollens hela potential också rent plastiskt, mer behöver inte sägas.

Sprattet med det fejkade kärleksbrevet till Malvolia är en av pjäsens höjdpunkter. Att straffa den blinda egenkärleken är en del av dess rättviseuppfattning. Tobias Raap och Andreas Blek af Nosen odlar lite mer sunkiga egenheter, superi respektive allmän tölpighet, och kommer lättare undan med det.

De såta vännerna gestaltas av Gaspare Fransson och Walter Ruokolahti, och de, tillsammans med kammarjungfrurna hos Orsino respektive Olivia, lägger beslag på en bra bit av föreställningen.

Fastän representerande varsitt hushåll har Maria (Ellen Edlund) och Fabienne (Sara-Maria Pirhonen) ett starkt gemensant driv, en energi som täcker upp för narren, som annars kontinuerligt skulle kommentera skeendet.

Det gör ”Trettondagsafton” på ett annat sätt handlingsfokuserad och jordbunden. Strykningarna gör att också Sebastians roll naggats i kanten, men Acce Melin (som till sina manér har mer än bara acceptabel syskonlikhet med Viola) har också entréer som hovman, snabbt porträtterad som en av de sorglustiga lakejer som bebor Shakespeares komedier.

Dubbleringen är inte den enda. De tillför en viss spänning och koncentration, liksom också det trånga spelutrymmet – scenografin ska passa alla upptänkliga turnéscener.

Utifrån den sammantagna komprimeringen låter regissören Oskar Silén skådespelarna ofta agera ut mot publiken, en gest som är överskridande, och i samklang med stoffet vill peta hål på trångsynthetens, de förutfattade meningarnas och den naiva självmedvetenhetens bubbla.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln