Därför kallar de sig inte fascister – ÅU, Mussolini och högerpopulism idag
”Sin förnämsta betydelse har fascismen däri, att den satt en hälsosam skräck i kommunisterna och nära nog lamslagit den röda terrorn. De mera sansade av dess ledare, och till dem hör Mussolini, begära icke bättre än att få upphöra med den våldsamma kampen på gator och torg.”
Så skrev ÅU:s Romkorrespondent i en artikel i tidningen den 12 juli 1921.
Bland liberal-borgerliga tidningar som gavs ut på svenska i Finland, var ÅU den första att förhålla sig kritiskt till denna nya politiska rörelse i Italien, menar historieforskaren Kasper Braskén vid Åbo Akademi.
Samtidigt fanns en tydlig tanke om att fascismen behövdes som redskap för att bekämpa arbetarrörelsen, som ansågs ha blivit för stark.
– Speciellt i början var förhållningssättet att det inte finns utrymme för fascism i Finland, men att det kanske skulle vara bra med ”en rensande vårstorm”.
Uttrycket är taget direkt från en ÅU-artikel (15.4.1923).
Vi pratar om vad fascism var, men vi borde prata om vad det är.
Kasper Braskén, historieforskare
Antifascistisk konsensus
När jag inleder vårt samtal frågar jag Kasper Braskén i vilken ända han vill börja, tidsmässigt.
– Måste man välja? Historien och nutiden har ju så mycket gemensamt att man borde prata om dem samtidigt.
Idag är det inte längre någon som kallar sig fascist och inget godtaget politiskt parti driver en uttalat fascistisk ideologi, säger Braskén.
Slinker ordet ut är man nästan ute ur spelet – om man inte lyckas släta över det.
Alexandra GranbergAlltsedan 1945, då fascismen som politisk rörelse konstaterades besegrad, har nationer från öst till väst delat ett etos om antifascism.
Efter att ha sett vad ideologin kan leda till tog man efter andra världskriget ett allmänt avstånd från fascismen och nazismen.
Efterkrigstidens Europa grundades på den här antifascistiska konsensusen. Inom de ramarna har de som idag är vid liv vuxit upp.
– Det är det som gör att vi kan sitta här och ha den här diskussionen. Därför för vi idag inte en diskussion om vilka möjligheter fascismen kan ge Finland.
Därför kallar vi oss inte fascister, säger Braskén.
Ingen statisk ideologi
Under de senaste decennierna har det här etoset dock ifrågasatts allt mer.
Ännu viktigare att notera är att fascismen ofta behandlas som något förgånget.
– Vi pratar om vad det var, men vi borde prata om vad det är, säger Braskén.
Vi ska ta lärdomar av historien, ja. Men han menar att det är både naivt och farligt att dra alltför svartvita paralleller.
Aarne Pietinen/ Museiverket– Fascismen är inte statisk utan den ändrar form. Idag ser den annorlunda ut.
Braskén säger att risken med att fastna i förenklade, historiska bilder av fascismen iklädd uniform och mustasch är att vi missar de mer subtila, men nog så farliga, formerna av nutida fascism – både på gatan och i politiken.
Idag är fascismen ingen enad politisk rörelse med en Benito Mussolini i spetsen. Men den lever kvar i idéer, och kan till exempel ta form i rasism eller vit makt.
– Faran är att vi inte tar omformuleringen på allvar. Fascismen är inte den samma men mönstren upprepar sig.
ÅU:s nyhetsrapportering år 1921
För hundra år sedan sågs fascismen dock som en legitim politisk rörelse. Speciellt i början var det inte alls självklart att vi här tog avstånd från den, något som också avspeglades i medierna.
I en notis som publicerades i ÅU (4.4.1921), HBL och Wiborgs Nyheter beskrevs fascisterna i Italien som “den patriotiska ungdomen” som “strider hjältemodigt mot terroristerna” (kommunisterna och anarkisterna).
– Det är intressant att se att det redan då syntes en stark polarisering, säger Kasper Braskén.
Rapporterna om våldet blev en omväg för nyhetsmedier till att kritisera fascismen.
Genom att välja att ta in artiklar som lyfte fram det fascistiska våldet som skedde i Italien tog tidningar som ÅU ett outsagt, antifascistiskt ställningstagande, påstår Braskén.
I mars 1921 skriver ÅU:s egen korrespondent i Italien till exempel att fascisten var ”minst lika stridbar och lika färdig att taga till påken, dolken och revolvern” som de röda i Italien.
I samma veva beskriver ÅU-reportern dem dock som ”självtagna bestraffare” mot ”fosterlandets inre fiender.” (ÅU, 6.3.1921).
– Varför ska man med tvång föra fram båda perspektiven, varför ett ”men”? Fascismen är en våldsbejakande rörelse som inte ska bortförklaras, punkt, säger Braskén.
Sannfinländarna och högerpopulism
I ett blogginlägg från 2016, då Donald Trump precis tagit över presidentmakten i USA, skrev Braskén att ”De farligaste arvtagarna till fascismen i Europa och världen är inte neo-fascisterna, utan högerpopulismen”.
I grannlandet förs en diskussion om huruvida de högerpopulistiska Sverigedemokraterna ska inkluderas i regeringen. I Finland var det inte länge sedan Sannfinländarna var ett regeringsparti.
Braskén ifrågasätter det stora utrymme de här partierna får i mainstreampolitiken.
De ger handlingsutrymme åt extrema tankegångar, säger han. Effekten på samhällsdebatten blir att andra partier måste ta ställning, som då tenderar att styra sin egen politik åt samma håll för att försvaga Sannfinländarnas rörelsemoment.
– Den största faran är det här högerpopulistiska svarta hålet dit alla sugs med.
Odemokratisk, jag?
Tror Braskén att det finns en allmän rädsla bland partierna att ses som odemokratisk om de inte inkluderar alla på samma sätt?
– Demokratiska rättigheter behöver inte betyda samarbete. Det är dessutom ett retoriskt knep och ett sätta att utnyttja det demokratiska systemet att säga ”ni diskriminerar oss” för att få komma till tals.
Diskussionen går över till den så kallade cancel-kulturen, där bland annat medierna anklagas för att censurera vissa avvikande åsikter.
Braskén säger att man klart ska presentera de politiska åsikterna, men – och det gäller speciellt medier – inte utan kritik.
– Man tänker, ah, vi ska låta dem diskutera. Men man ska kunna rapportera neutralt om nyheter och också ta med konsekvenserna, för invandringspolitiken, för klimatet. Gå djupare, se bakom lögnerna.
Men alternativa fakta, ”fake news” och den bottenlösa brunnen av information på sociala medier gör att den uppgiften känns allt svårare.
Att alla artiklar ligger bakom en betalmur gör den inte enklare, menar Braskén.
Attityden var att det inte finns utrymme för fascism i Finland, men att det kanske skulle vara bra med en rensande vårstorm.
Kasper Braskén, historieforskare
Hur ska då medier som ÅU rapportera kring dagens mer diskreta (och direkta) former av fascism?
Dels ska man ta vara på chanser som uppstår att belysa problem i samhället, säger Braskén.
Till exempel efter polismordet på den svarta mannen George Floyd i USA, såg Braskén inte hemskt kritisk rapportering i finländska nyheter om rasismen här.
– Så ska man inte ringakta implicita hot. Och inse varför det är viktigt att bekämpa ”marginella” saker. Det är ett vanligt tankesätt i Finland att säga, vi väntar och ser hur det utvecklar sig.
Precis som på 1920-talet.
Hannu Häkkinen/ MuseiverketDen finlandssvenska antifascismen
Är namnet på ett forskningsprojekt vid Åbo Akademi undersöker de krafter som aktivt motarbetade fascismen under 1920–1940-talen.
Projektet undersöker hur antifascism konstruerades av svenskspråkiga aktörer och grupper, samt antifascismens förhållande till olika konstruktioner av finlandssvenskhet.
Syftet är dels att bredda bilden av motståndet mot fascismen som politiskt och kulturellt fenomen, dels att genom en analys av den finlandssvenska antifascismen granska de sammanförande och splittrande krafterna bland Finlands svenskspråkiga befolkning.
Var antifascismen starkare i Svenskfinland än bland majoritetsbefolkningen? är en central fråga som projektet vill ge svar på.
Forskningsgruppen består av Anders Ahlbäck (projektledare), Kasper Braskén, Matias Kaihovirta och Ylva Perera.
Inleddes i januari 2019. Resultaten samlas i en antologi som ska utkomma nästa år.
Finansieras av Svenska litteratursällskapet i Finland.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.