Ann-Christine Snickars 04.07.2021 13:34

Västanfjärds sommarteater behandlar Molières ”Den inbillade sjuke” med lätt hand (och med musik), gör honom livad och fräsch igen.

Molières ”Den inbillade sjuke” ges av Teater Fjerden på Kalkholmen i Västanfjärd i fem föreställningar, den sista den 8.7. Veronika Mattsson-Korpak har regisserat ett dussin skådespelare och två scenmusiker.

Pjäsen är något bearbetad, den gravitetiska prologen är borta, några hänvisningar till vår tid har slunkit in och slutets bullriga nummer är ersatt av ett sirligare, ensemblen sjunger en populär sång från Molières sekel, dansar med blommor i håret, som en gest till sommaren och spellokalen.

Huvudpersonen brukar ses som hypokondriker, men strängt taget är han mer en vård- och behandlingsknarkare, som typ fullt igenkännbar i dag då förment hälsobringande medel omsätter massor i må-bra-industrin. ”Den inbillade sjuke” är en pjäs om manipulation och vinstbegär och relationer, en riktig såpa.

Dräkterna präglas av lek och parodi

I 1600-talskontexten är det läkarskrået som skor sig på lättagiterade personer som har råd att betala. Men högdjur och kunglighetet är inga idealiska patienter, säger pjäsens cyniska doktor Diaforus rent ut, faller behandlingarna inte väl ut blir det surt för doktorn. Men de som har lagom låg profil muckar inte utan köper nya medikamenter.

Diaforus och hans son Thomas (Hans Ginlund och Joacim Oksanen) är ett ganska praktfullt par där de kliver in på scenen med kritvita krås och syntetperuker; det finns ganska mycket lek och parodi i dräkterna överlag.

Thomas, som inte är den vassaste kniven i lådan, ska fria till husets dotter, det har Argan, den inbillade sjuke, själv bestämt. Med en läkare som svärson har man nära till konsultationer som förhoppningsvis är gratis.

Argan är närvarande i nästan varje scen. Yngve Källberg upprätthåller hans svada och jämmer, men gestaltens rolighet ligger mest i kroppspråket. Plötsligt minns inte kroppen att den ska vara skröplig, tar några pigga steg.

Hans motpol i pjäsen är tjänsteflickan Toinette, som käftar emot och är pådrivande i den intervention som till slut ska få honom på rätt spår igen. Mariann Huldéns Toinette har gemomgående en städkvast som attribut, det passar pjäsbudskapet, själv behöver hon inte så mycket extra att stöda sig på.

Starka krafter är i rörelse, det handlar ju mycket om pengar. En fälla gillras för Argans golddiggerhustru (Liisa Källberg), som Argans syster Beatrice (Ulla Väärä) haft ögonen på länge. I originaltexten har Argan en bror, men rollen kan lätt översättas. Frun är i maskopi med en lurig konsult (Vivi-Ann Rehnström) som ger en skamlöst tydlig lektion i hur man slingrar sig undan gåvoskatt.

Amatörteater som vet vad den gör

Men utan en kärlekshistoria orkar man inte se ens den vassaste komedi. Dottern Angelique och hennes käresta Cléante (Hannah Gustafsson och Rurik Örtendahl) är de första på scenen när handlingen kommer igång. Deras uppdrag är att vara renhjärtade mitt i det korrupta. Lillasyster

Louise (Alva Söderholm) verkar ännu mer ungdomligt vek, men genomskådar lätt den egotrippade pappan.

Innan pjäsen är slut skruvas stämningen ytterligare, livläkaren Purgon (Mats Nurmio), ständigt hänvisad till av Argan, störtar in och nullifierar teatraliskt deras avtal. Apotekaren Fleurant (Tom Holmén) anländer med ett lavemang han tänker leverera kosta vad det vill.

Scenmusikerna Annalena Röblom och Anton Nervander, bidrar med kommentarer i toner, deras instrumenthantering (dragspel, flöjt, gitarr) är i dialog med känsloinnehållet, det är lyfta ögonbryn, finurliga leenden, överseende, ironi.

Det här är amatörteater där man vet vad man gör, man spelar ut de kort man har. Att entréer och sortier inte är så väloljade som på proffsscenen är man införstådd med. Ibland leds entréerna genom publikrummet, det är fiffigt skött, publiken får rikta om sin uppmärksamhet, känner sig inkluderad, lite oroad också.

Plötsligt känns det hisnande och fräscht att en pjäs som skrevs i Frankrike för nästan 350 år lever upp en sommarvecka i en skärgårdsby i Finland. Majoriteten av åskådarna känner också till vilka roller skådepelarna har utanför scenen, det ger tilläggsperspektiv på historien. Vi som kommer utifrån får föreställa oss det, det går också.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln