Sordin på passerad festhelg
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det finns saker som i efterskott kan lägga viss sordin på passerad festhelg. Världsliga ting som krossade telefoner och borttappade jackor, förstås. Eller mer privata saker som morkkis och krabbis, tillstånd som de flesta kan ta sig ur med en ursäkt (djupt känd) och en karta huvudvärkstabletter.
Ju äldre man blir dess mer vidtar man mått och steg för att M & K inte ska inträffa, om det är tråkmånsigt eller det enda rätta må bedömas från fall till fall. Mycket i livet ska bedömas från fall till fall.
Redovisningen av vad midsommaren krävt i människoliv gör mig alltid nedstämd, särskilt siffran i spalten för drunknade. Statistiken säger att vi alltid ska vänta oss åtminstone sex, sju drunknade.
De drunknade är oftast män, inte helt unga. Kanske är det ändå på tiden att man slutar profilera dem som brukligt är, i kombination med mycket sprit och liten båt. Drunkningar kan också gå otäckt stillsamt till.
Ändå ser man hårdhudat moraliserande kommentarer under delade notiser. Att de här människorna är borta för alltid, att de har någon som saknar och sörjer dem oberoende av hur olyckan gått till, är aldrig ingrediens i reaktionerna.
Först på bollen, det har blivit ett måste. Kommentarerna har irriterande mycket gemensamt med promillesnacket, som är lika lomhört som some. I vår tid har också gränsen mellan skrivet och talat blivit omdefinierad, eller rättare sagt uppluckrad och uppgrävd så att den är svår att kännas igen och kännas vid. Att skriva har blivit lika spontant som att prata, på gott och ont.
Skrivna medier har haft sina pratutvikningar – inte så lyckade och nästan heltäckande övergivna. Nyhetsmedierna är förstås influerade av snackestetiken, men pandemin har påmint oss om det viktiga i att fråga tydligt. Och att svara så detaljerat man kan. Det kan gälla liv och död.
Min optimistiska framtidsspaning är att det kommer att hända nånting med journalistiken, som är den maskin som omvandlar prat till skrift, snack till svar, frågor till förståelse och insikt.
Men den politiska journalistiken har länge alltför mycket nöjt sig med att köra den refererande sportjournalistikens grej, sifferresultat och frågor om hur det känns. Samtidigt har det blixtrat till av politik inom sportjournalistiken, som fläckvis släppt sitt gamla koncept och börjat tala till exempel om jämställdhet inom idrotten.
Den som ihärdigt velat tro att idrotten är fri från politik och krassa penningintressen blir av med sin oskuld senast nu när gammaltidens jätteevenemang krockar med kritiskt pandemiläge. I måndagens blad kan man läsa vem som skyller på vem när fotisfans otestade fått välla över gränsen.
Att garderingen var så usel! Att man överhuvudtaget tillät busslaster med fotbollsturister åka till ett land med sämre smittoläge än Finland! Tilliten faller ner i ett mörkt hål.
Också detta lägger retroaktivt sordin på midsommaren. Och på hoppet om en sensommar i frihet.
Snälla alla! Förstör inte sommardagarna för dem som står er nära, eller för dem som ni inte alls känner, men som korsar er väg, antingen ni märker det eller inte. Min slutledning (tillkämpad) att hänsynsfullhet blir det nya normala, om inte annat så av nödtvång.
Först på bollen, som är idealet i yttringarna i den berusande arena där alla som kan prata genom ett tangentbord kan göra sig gällande i, kommer att vara ute. De snabba äter de långsamma, brukar man säga. Men de lite långsammare, de som kan hejda sig en aning och bedöma läget, deras tid måste vara inne nu.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.