Ann-Christine Snickars 24.06.2021 09:41

Hanna-Reetta Schrecks utförliga biografi över Ellen Thesleff kom för fyra år sen. ”Jag målar som en gud” heter den i svensk översättning.

Hennes nya bok heter ”Säkenöivät ja oikukkaat” (Strålande och nyckfulla) och handlar om några kvinnor under det man kallar konstens guldålder i Finland, från 1880-talet till 1910-talet.

Schreck är konstvetare, men alla avsnitt utgår inte från bildkonstnärer, någon blev konstnärhustru, en blev skådespelare, en annan historiker.

Essäerna sammanbinds av reflektioner kring kvinnoideal och hur kvinnor iscensatte konstnärliga ambitioner. Schreck tar stöd hos Virginia Woolf som talar om vikten av strukturer, eget rum, nätverk, pengar.

Teaterkonsten var snabb att formulera tidens frågor kring sedlighet och kvinnans roll, både visuellt och verbalt. Först ut i boken är Siri von Essen, här utan den air av Strindbergsoffer, som mycket av det som skrivits om henne har.

Fokus ligger på vad det betydde att en kvinna med hennes bakgrund gav sig i kast med scenkonsten, ett yrke som inte betraktades som självständig konst.

När Siri återvänder till Finland lever hon under anspråkslösa omständigheter. Kretsarna är små, kontaktytorna i det kulturellt ledande skiktet många.

Schreck missar dem inte där de tillför perspektiv och drama (eller historiskt skvaller), som när Albert Edelfelt besöker Siri von Essen och ritar av henne för att få de rätta dragen på von Essen i ”Fänrik Stål” som han illustrerar.

Ett av Edelfelts mest berömda porträtt är av hustrun Ellan. Iögonenfallande är det sorgsna ansiktet, hållningen, kappan som omger henne som en mur.

Kapitlet om henne är hjärtskärande.

Hon har inte det driv som kunde ha tagit en annan med samma resurser ganska långt. När hon gifter sig med Edelfelt är hon redan trettio, äktenskapet blir en plåga.

Schreck kilar helt organiskt in små föredrag som kontrasterar allmänna frågor mot individuella förhållanden. Ellan Edelfelt blir exemplet på hur man kurerar depression eller håglöshet.

Orsaken till hennes tillstånd ses i att hon är kvinna, skör och benägen för hysteri, ett samlingsnamn för ett brett spektrum av stämningslägen och ohälsa.

Aino Järnefelt, gift Sibelius, beskrivs tidvis av omgivningen som klen (av Jeans manliga förtrogna också som martyrisk).

Vad hon åstadkom talar ändå om en helt annan disposition: hon födde många barn, höll reda på familjens ekonomi, skötte trädgård, uthärdade mannens superi och var hundra procent lojal med hans konst.

Förhållandet mellan henne och Jean var övervägande lyckligt, något hon gärna kommunicerade.

I den gnistrande paletten kvinnor har Alma Söderhjelm de klarast formulerade karriäranspråken. Hon får lov att söka dispens från sitt kön för att få studera vid universitetet.

Det hände också regelbundet att kvinnor inom konstnärsbanan blev öppet diskriminerade, att de till exempel måste betala ett högre pris för handledda ateljéplatser i Paris.

Premisserna för framgång eller misslyckande blir skarpt belysta. Vad om Alma Söderhjelm stannat i Frankrike och forskat där? Eller tackat nej till donationsprofessuren vid ÅA och struntat i att bli professor som första kvinna i Finland och omtalad mest därför?

Schreck diskuterar inte det, men texten tillåter en att fundera.

De fylligaste kapitlen är de som ligger närmast bildkonsten. Sigrid af Forselles gav sig egensinnigt gav sig iväg till Paris för att bli skulptör, blev elev för ingen mindre än Rodin och uppskattad av honom.

Att som kvinna bli skulptör var att krossa ett glastak. Hennes karriär kom av sig, den tycks ha trasslat till sig på grund av privata konflikter och en dragning till tidens ockulta rörelser. Hon återvände aldrig till Finland utan levde till sin död i Italien.

Italien är kraftfullt stickord i avsnittet om Thyra Thesleff, känd modell för Ellen, senare hennes förtrogna och agent.

Men Thyra utbildade sig också inom konsthantverk och hade framgång med utställningar. Män blev lätt förälskade i henne, Hugo Simberg tappade av allt att döma huvudet helt.

Själv fastnade Thyra för Alma Söderhjelms bror Torsten, och levde lycklig med honom och två döttrar och framtidsplaner, tills Torsten dog i tyfus i Florens, där övriga familjen Thesleff också bodde.

Där vistades en mängd konstnärer från Finland och andra länder – alla var där, har man lust att säga.

Men Thyras liv slutar inte där, hon gifter småningom om sig, är ständigt ett stöd för Ellen i hennes konstnärskap. Kvinnorna Thesleff stödde alltid varandra, i vardagen och i konsten.

Hanna-Reetta Scrheck har infogat några personliga brevliknande passager riktade till de utvalda kvinnorna, eller snarare till deras porträtt. Porträttavläsning är hon skicklig på – och att gestalta det i skrift.

Bokens stoff är bekant för den något konstinsatte, men Schreck tvinnar trådarna på nytt, hon tvättar också bort en del onödig känslosamhet som funnits i den biografiska genren.

Bokens utformning flirtar en aning med soffbordsbokens estetik. Varför inte? Men man undrar först över blomplanscherna mellan kapitlen. De bär en egen poäng.

I förordet berättar Schreck hur Charles Darwin förbryllades över upptäckten av hur de blommande växterna stormat in i evolutionen och sen aldrig gett upp sin plats. Hon drar en snygg retorisk parallell till historien om kvinnornas intåg i konsten och vetenskapen.

Rosor på det!

Ann-Christine Snickars

Dela artikeln