Ann-Christine Snickars 23.06.2021 05:00

Som barn förundrades jag storligen över att midsommaren inföll i slutet av juni när man borde festa först den femtonde juli.

Klockan är tolv, nattskymningen har fallit och jag går ut en sväng för att titta på trefjärdedelsmånen och rosenbusken utanför vårt hus. Läderlappen patrullerar inte, inga insekter i kväll.

Jag tänker lite slött att det eller de exemplar av fladdermus som kryssar kring vårt hus är avkomma till dem som flög när man på allvar började tala om klimatförändringen. Men så behöver det inte vara, av de små däggdjuren är fladdermössen de som kan leva längst, trettio år kan fungera fint.

I djurvärlden kan man bli gammal bara om man har få fiender – så blir det om man flyger om natten. Just nu har fladdermössen för all del inte så mycket natt att flyga i. Den stund det blir får vi dela på.

När vi är barn får vi lära oss att dela. Godispåsen, glassblocket som skärs upp på millimetern rättvist. Alla får lika för att ingen ska råka i luven på varandra. Men ibland när man iakttar riktigt små barn som inte ännu inte kan räkna, kan de lika ofta som de vill stoppa det goda i egen mun ge det till den som står intill. Du ska ha för att jag har!

Världen uppmuntrar inte sådant – inte i längden. Världen är full av motstridiga berättelser, den bombarderar oss med dem så fort vi börjar förstå minsta lilla sammanhang. Missförstånden, glidningarna, översättningarna av svart till vitt (och tvärtom) drar in på scenen.

Som barn förundrades jag storligen över att midsommaren inföll i slutet av juni när man borde festa först den femtonde juli. Att vuxna kunde uttrycka sig inexakt visste jag, men det här tog nästan priset i skamlöshet. Mommo var på min sida, hon talade bara om Johanne.

Människan är inte att lita på. För fladdermusen är människan fiende nummer ett. Att min stadsdel har så få av dem kvar beror också på att de trängts ut ur sitt habitat. Det är representativt, nationellt och globalt sett finns massvis med exempel på hur människoaktivitet utan vidare fått lov att vräka art som art från sina naturliga boplatser.

Djur som är gulliga kan inför allmänheten få ett ögonblicks dispens från sin djuriskhet. Men alla de som inte är älskvärda till sitt utseende! Fladdermusen associeras med fan själv, fan själv har avbildats som ondskefull läderlapp. Den har fått skulden för pandemin vi genomlider (här vågar jag inte välja annat än presens). Ändå är det mänskligt beteende som står för smittspridningen.

I berättelserna vi konsumerar händer det sig att människan närmar sig fladdermusen – blir vampyr. Biten av en sådan är man körd för evigt. Sånt var jag (fast jag inte visste något om vampyrer) ofattbart rädd för som liten. Fasan för det oåterkalleliga kretsade kring möjligheten att bli fördömd och utesluten.

I min hylla har jag en maffig bok om vampyrer, litteraturvetaren Anna Höglunds avhandling ”Vampyrer. En kulturkritisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från 1700-talet till 2000-talet”. Hon var själv i Åbo för ungefär tio år sedan och talade för publik om bland annat vampyrgestaltens förändringar, hur den relaterar till utanförskap och uppror, till människans självbild i konsumtionskulturen.

Fast vi inte känner varandra dedicerade hon exemplaret till mig ”med värme!”. Särskilt utropstecknet drar mig in i bokens detaljrika resonemang, och nu aktualiseras den av min korta nattpromenad i början av midsommarveckan.

Och den 24 juni, den riktiga Johanne, inbjuder fullmånen igen till en tur i det skymningsgröna. Råkar det bli mulet kan vi i stället minnas Eero Järnefelts klassiska guldåldersmålning: en sommarnatt med fullmåne, en vibrerande stillhet med en gärsgård och en slarvig vedhög i förgrunden.

När jag såg den första gången kändes den så osannolik att jag tänkte om den som om vampyrer: något liknande finns inte!

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln