Ann-Christine Snickars 11.05.2021 10:00

Teater Grus Grus är påhittig organism som kan dyka upp nästan var som helst.

Smidigheten kommer väl till pass nu när restriktioner för möten finns kvar men suget efter föreställningar är stort. ”Närproducerat – ruoanlaitto tanssina”, som ges i caféet i Korois i maj, tar en publik på max fem personer.

Det är en koreografi under vilken en hel måltid framställs. Dansaren, koreografen och skådespelaren Sandrina Lindgren är solisten som står för rörelsen och det ätbara.

Det börjar liksom på prov med några trevande handrörelser, sen börjar hon baka muffins.

Men först har vi bänkat oss, den lilla premiärpubliken. Bara jag utgör en tredjedel. Det är genast intensivt, åskådarna får lov att ge så mycket mer av sin personliga närvaro än någonsin i en salong.

Det är omtumlande, samtidigt som allt som sker i ett kök är välbekant.

Och om det är något vi gjort till lust och leda under pandemiåret är det att laga mat. Nu får vi reflektera över det och samtidigt rehabilitera det vi sett som trist upprepning eller nödvändigt ont. Allt återfår sin värdighet, råvarorna som väntar, den som hanterar dem och den som ska äta. En befriande generositet vilar över upplägget.

I matlagningen finns ju en genomgripande sensualism som man gärna förbiser när det är bråttom med käket. Men strålen av honung som rinner ner i bunken, hur vacker är inte den? Eller bakpulvret som snöar över smeten. Bröddegen får ta emot irritationen vi ältat (och mår entydigt bra av det).

Och allting behöver inte göras på samma sätt varje gång. Hur körsbärstomaterna hamnar i salladen, det kan ske ur valfri vinkel och i valfritt tempo.

Matlagning liknar livet, malörer lurar alltid bakom hörnet, heta plåtar eller vassa knivar kan ställa till det. Hela projekt kan gå i putten om tidsanvändningen fallerar. Allt detta känner åskådaren som en möjlighet, hoppas innerligt att inget ska brännas vid.

Föreställningen ”Närproducerat”, med alla dess handgrepp och förflyttningar och individuella piruetter, blir ett drama som för det mesta är återhållet och kontrollerat ,men som ibland får bryta ut i större gester – där glimten finns i ögat, men rörelsemönstret aldrig blir publikfriande (till skillnad från det eviga kockandet på teve).

Dramaturgin är minutiöst uttänkt. Så också ljudspåret, som man först gärna tror att kommer ur en köksradio, på vinst och förlust.

Men när tillredandet kommer igång går alla samfällt in i en ljudvärld skapad av skickliga Teemu Korpipää. Den är helt igenom substantiell, som en fräsch morot eller en lök. När kökssysslorna tornar upp sig, kräver precision och snabbhet, hittas ytterligare bindemedel i Mozart eller Satie.

Jussi Virkkumaa

Som alla vet kan man i ett kök ha olika åsikt om hur saker ska göras, och publiken (i alla fall jag!) är vid ett moment redo för invändningar. Lyckligtvis avvaktar vi (det bör man IRL också, annars blir det dålig stämning) och överraskas av resultatet.

Allt är inte slut när maten är klar, publiken får sätta sig vid dukat bord och avnjuta alltsammans. Det är första föreställningen jag sett på över ett halvår, och att därtill få sitta till bords och småprata med någon tidigare obekant är mäkta upplivande.

Varje föreställning säger också alltid något om sin konstart. ”Närproducerat” åskådliggör med vilken omsorg scenkonstens ingredienser hanteras, för Insikt och för njutning. Sandrina Lindgren kan också i varje ögonblick avväga rörelsen, så att hon inte överröstar jordgubbarna eller persiljan, utan är jämbördig med dem.

Som bonus får man gå hem med tanken om scenkonst som näring.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln